Translate

söndag 6 augusti 2017

Så går en vecka och kommer för alltid komma åter

Jag gick en kurs förra veckan, Hitta dina kreativa uttryck. Tänkte att den skulle hjälpa mig komma loss i mitt skrivande, komma loss att börja på någon sorts bok.

Och jag började faktiskt, skrev flera timmar helgen före kursen och började spara ned bra bloggtexter. Det är över 500 texter och många är bra... Aj, aj, musarm och axel.

En del av kursbeskrivningen utlovade/hotade, ¨Vi kommer i olika övningar att arbeta kreativt och undersökande med måleri, text, sång och rörelse i hela processen.¨
min trubbiga inre fjortonårig fick lite lätt fight or fligt panik. Men min något mer grundade 42åring litade till processen och till att kursen hölls av min gestaltterapeut Petra 

Sa till maken, ¨fan jag pallar inte hålla på med frigörande dans och skit, jag ska ju skriva¨ fast jag visste mycket väl vad jag gav mig in på för jag tillade ¨fast det är ju Petra, det kommer vara tonvis med terapi¨

Okej så jag ville inte dansa, ville skriva och kände mig lite rädd och skeptisk. Och här hör jag mina föräldrar, min bror, en del vänner och framför allt min inre livrädda tonåring säga något skrockande och något förminskande ¨men du vill ju aldrig någonting, du är ju alltid rädd och skeptisk, din första instinkt är ju alltid att vara dömande och negativ¨
HÅLL KÄFTEN!

Fast innerst inne litade jag på ¨det är ju Petra¨, som jag gått i gestalterpi hos under tre år och varit på två olika frigörande, avgörande och livsviktiga terapiveckor i danska skogen med. Veckor där jag lärt mig, även om jag stundtals glömmer, att jag är öppen, icke-dömande vid kontakt och att jag gillar både dans, hopp, skrik och skitläskiga, äsch  f'låt jag menar skithärliga knäppa tillitsövningar.

Jag glömde den fria, härliga, trygga inställning när jag klev in i salen i måndagsmorse,  arg och sur för att jag inte kommit in i byggnaden och alltså var skandalösa 7 minuter försenad  ( MAN KOMMER I TID, MAN RESPEKTERAR ANDRA MÄNNISKORS TID, DERAS YRKESKOMPETENS OCH HUR SKULLE DET SE UT OM ALLA BARA HÖLL PÅ OCH KOM FÖRSENT DAGARNA I ÄNDA ) det var ju inte ens mitt fel att jag kom försent, jag var självfallet på plats tio minuter före utsatt tid ( HUR SKULLE VÄRLDEN ANNARS... amen nu får du också hålla käften )

Det blev inte bättre när jag ser att de andra kursdeltagarna är medelålders kvinnor som jag antar är något äldre än vad jag är. Eller? ÄR VI JÄMNGAMLA, ÄR JAG OCKSÅ SÅ GAMMAL, ÄR JAG EN TANT, EN MEDELÅLDERS VIT LIVSKRISANDE MEDELKLASS KVINNA, ELLER TÄNK OM NÅGON ÄR YNGRE ÄN JAG, VAAARFÖÖÖR UTSÄTTER JAG MIG FÖR SÅNT HÄR???!!!???

Så, så, så viskade mitt trygga jag till den inre panikslagna gamla tant-fjortonåringen, det blir nog bra det här ska du se. Om inte annat får du jobba med din åldersnoja och ditt klassförakt och dina mindervärdeskomplex. ( som det för övrigt tog mig fyra försök att stava till )

Så vad hände under veckan? För det var en hel vecka, mån-fre 9-14. Vilket motsvarar ungefär ett års terapi i utbyte. I alla fall om man som jag är högkänslig och har vidöppna spjäll ( hur mycket fjortonåringen än försöker stänga dessa spjäll )

Det känns lite som pappa Spökes vecka. Ett fyrverkeri av känslor, färger och upplevelser.



MÅNDAG - det var ganska mörkt inombords. Vi talade och skrev om döden. Döden skrämmer mig ju inte, det som skrämmer mig och sänker mig är att jag så ofta tycker att döden verkar så vilsam. Den egna döden alltså. 

Jag skrev: Kan ju lika gärna sluta kämpa så om jag ändå ska dö.
Kan ju lika gärna sluta kämpa så om jag ändå ska leva

Jag ritade: började på ett helkroppssjälvporträtt över hela mitt liv. Det gjorde mig arg och deprimerad

Jag grät: inte så mycket
Jag skrattade: inte så mycket
Jag pratade: inte så mycket
Jag mådde: helt slut och huvudvärk
Jag smsade:   


  


 Men vad fan, jag skulle ju vara kreativ och börja skriva en bok, inte starta äktenskapskris
 eller starta och starta, dra igång det som ligger och pyr på nytt.

TISDAG: det kändes lite bättre.

Jag ritade: Jag insåg att det är ju JAG som bestämmer, JAG som tecknar min levnadshistoria, så jag startade dagen med att förändra mitt påbörjade självporträtt. Målade över de negativa, som jag så klart startat med, bort med skallig del av huvudet, bort med svärta runt mage, bort med sorg över att ha blivit sårad och in med liv och kraft.

Jag skrev: ett kärleksbrev till min bästa vän ( och ritade in mina sex bästa vänner, mer än 100 års vänskap )

Jag grät: lite mer

Jag skrattade: lite mer
Jag pratade: lite mer
Jag mådde: helt slut, migränkänning och vrede
Jag smsade:   





 ONSDAG

Jag smsade:   Redan på morgonen, 

Jag skrev: Jag vill dansa mer, röra mig mer, känna mer, leva mer, älska och bli älskad mer

Jag skrev: en text till min kvinnlighet, min sensualism, min flirtighet. Jag läste upp den texten och det var så jobbigt och genant så jag knappt kunde andas. Jag är ju stundtals självutlämnande som få så jag visste inte att jag hade så mycket skam, smärta och genans kvar inombords.

Och nu när jag skriver så hamnar jag i, detta är för mycket, för privat, för utlämnande. Och blir generad på nytt och svettig och vill stänga ned och börjar tänka på vilka som läser. BIG MISTAKE, då får jag panik och skäms.

Jag skrev:
Jag är vacker
Jag syns
Jag är kärlek och värme
Jag vill ha närhet
Jag vill bli smekt
Jag vill bli kysst
Jag vill hålla om och hållas om

Jag grät: jätte mycket



Jag skrattade: mycket mer
Jag pratade: mycket mer
Jag mådde: helt slut, migränkänning och fortfarande vrede


TORSDAG


Jag mediterade under guidning.
Sen mådde jag så jävla bra så jag varken kunde sluta skratta eller röra på mig.

Jag målade: klart mitt självporträtt. Sen betraktade jag det länge

Jag skrev: Bilden av mig själv som mitt inre mörker skapat, stämmer inte med bilden JAG skapat. den ropar, glatt, hysteriskt, högre, ser du inte hur jävla mycket kraft och färg och fyrverkeri du är. Till och med lyckats slå mig själv i huvudet med färgen och glädjen. Med öm, varsam, stark och trygg hand ta bort hammaren som från ett barn. Lägga undan det skadliga, skydda, värna och ge svängrum att testa gränserna.

Jag grät: glädjetårar

Jag skrattade: mycket
Jag pratade: lite mer
Jag mådde: helt jävla fantastiskt
Jag smsade:   




Men gravidgäspningskommentaren lyckades inte regna på min parad. Jag dansade glatt vidare med endast en liten knyckla i hörnet på varmluftsballongen


FREDAG

Vi presenterade våra självporträtt och alla fick tala om vad de såg. Det har jag just nu inte ord till att beskriva




Jag grät: av kärlek och rörelse

Jag skrattade: mycket mer
Jag pratade: mycket mer
Jag mådde: high on life
Jag mmssade:  



LÖRDAG 


Och fredag och lördag hade jag två så fantastiska dagar i Köpenhamn med min bästis så jag just ni inte har ord för dem heller.








SÖNDAG






onsdag 26 juli 2017

Saker jag önskat att jag vetat när jag var tolv

Min dotter fyller tolv på söndag. 

Hon ska alltså börja sexan.

Jag har lovat att hon får börja sminka sig då.

Hennes kropp, hennes ansikte, hennes utseende. Hon väljer själv...

Fast det gör hon ju inte!

Jag kan ändå inte låta bli att påpeka att hennes 12-åriga killkompisar sitter inte just nu hemma och ser fram emot att börja med mascara eller raka benen i sexan. ( apropå det så tycker jag ni ska lyssna på Rickard Söderbergs sommarprat

Eller om de gör det så har de inte möjlighet till det om de inte råkar vara världens modigaste tolvåriga killar som kan tänka sig att utstå hat och spott och spe.

Jag påpekar också att hon är perfekt och underbar precis som hon är och inte behöver smink, men hon får lov.

Jag berättar att i sexan fick jag börja sminka mig, hade blå kajal och blå mascara exakt likadant som mamma - misstänker att vi använde samma mascara och kajal.

Jag berättar dock inte att jag i sexan började banta, tillsammans med min mamma.

Jag berättar dock att jag tyckte så otroligt illa om mig själv i sexan och dömde mig själv stenhårt för allt.

Min dotter ser chockad ut och säger häpet GJORDE DU?!

Jag svarar ja och att det är därför jag är så på om att ni ska gilla er själva, älska er själva och vara precis som ni är och som ni vill vara, älskade, älskade skitungar.

Jag vill ge er all den självkänsla som jag inte hade - stundtals fortfarande inte har.

Jag berättar att det blir ingen klicksuccé på youtube om någon lägger ut en sminktutorial där hen tar på mascara och kajal.

Jag berättar att jag var över 30 när jag fick reda på vad highlighter var och vad skillnaden är på foundation och concealer.

Jag ser alla dessa unga tjejer som nästan börjar få gamnacke för de har spacklat på sig så mycket smink så de i princip är oigenkännbara, eller i alla fall svåra att skilja ur flocken.

Men fy fan vad jag ville vara en del av flocken när jag var tolv, tretton, fjorton... trettiofem.

Hurra att jag inte längre har ett så stort behov att vara en del av flocken. I march to my own drum!

Och jag säger också att det är okej att vara en del av flocken och det är okej att ha ett ton smink - men alla val man gör bör göras med feministglasögonen på och ska kännas bra inombords

Och jag var en del av flocken, hade det eftertraktade tjejgänget som utifrån nog verkade både som Skam/Girls/Jenter/90210/Friends.

Det var det inte.

Jag var med i tuff och populär - men räknade mig inte dit.

För jag hade lärt mig att hata mig själv och då främst mitt utseende och min kropp.

Varken blå mascara eller bantning från sexan till nian rådde bot på det.

Men det skapade en livslång kamp mot en skev kroppsuppfattning

En gång ätstörd - alltid ätstörd

Igår testade jag att räkna hur många gånger jag tänker något negativt om min kropp eller om vad jag stoppar i mig.

När jag var uppe i 13 efter en timme, slutade jag räkna.

Och jag hatar inte mig själv längre, jag har både självförtroende och självkänsla men det sker automatiskt hur mycket jag än kämpar emot.

Och tidigare idag stod jag och höll in magen inför granntanten så hon inte som vanligt skulle fråga om jag är gravid.

Just dessa bitar delar jag inte med mina döttrar.

Jag har ALDRIG sagt något negativt om min kropp inför dem

Och när Vira gosar med min stora mage och säger ¨oj så många bullar du ätit mamma¨ så ler jag glatt och säger JAJAMÄN och blir faktiskt i sådana stunder inte ledsen utan stolt. 

Tänk om kroppsfixeringen i släktens kvinnoled kan ta slut här med mig.

Att mina döttrar kan få gå fria från åtminstone den.

Tänk om de fick vara människor främst och först  istället för fitta, köttstycke, kropp, tjej, kvinna, tant och om de har tur människa

Fick ett sms igår



Jo, ni som läser, alla kvinnor har blivit tafsade på, fått sina kroppar, bröst och snippor kommenterade och bedömts enbart utifrån kön och utseende.

Texten kommer av att jag alldeles nyss lyssnade på När jag var 15-podden och händelsevis just avsnittet med Linnea Claeson ( inte hört hennes sommar ännu ). 
jag tycker alla mammor och pappor ska lyssna på det och sen låta sina tolvåringar lyssna på det. Så jävla bra, så viktigt, så upprörande!

När jag var tolv hade jag behövt den podden

När jag var tolv hade jag behövt Psyket Som är en podd som säger att allla människor har en psykisk hälsa. Ibland mår vi sämre och ibland bättre. I Psyket träffar Emmy Rasper kända personer och pratar om hur de mår och har mått i huvudet.

När jag var tolv hade jag behövt läsa Tusen gånger starkare av Christina Herrström.
Om klasshierarkier och könsmaktsordning i en fantastisk ungdomsbok. jag köpte tre exemplar på loppis i sommar efter att jag läst den. en till dottern, en till 13åriga brorsdottern och en till dotterns bästis. samma här mammor och pappor, läs den och få sedan era söner och döttrar att läsa den. eller ha åtminstone ett samtal om allt den innehåller.








När jag var tolv hade jag även behövt de här böckerna. ( men de funkar när man är 42 också - det är aldrig försent )


Ja jag har mens, hurså?
Hela Kakan

Ibland mår jag inte så bra

Jag är inte perfekt, tyvärr

Här hade jag som redaktör dock ändrat titeln till Jag är inte perfekt, som tur är


Feminism pågår

Alla borde vara feminister



Saker jag önskat att jag vetat när jag var tolv


Du är älskad precis som du är

Du är vacker, klok, rolig och fantastisk

Du är inte tjock och även om du är det - so fucking what

Det är okej att må dåligt - för livet är en berg och dalbana och så är det bara

Din högkänslighet är en gåva - du är varken överkänslig eller för mycket

Du måste inte vara precis som alla andra - det du kommer bli älskad för senare i livet är just att du inte är det

Det är okej att ta plats, utan att känna skam och skuld

Alla känslor är välkomna till bordet, det är viktigt att kunna bli riktigt jävla arg, riktigt jävla glad och riktigt jävla ledsen

Ingen känsla är konstant


Saker jag behöver säga till mig själv när jag är 42, se ovan!

P.S Tolvåringen får en massa smink men hon får även elva böcker...






onsdag 12 juli 2017

det är nån annan som tatt kommandot över huvet nu

Idag hatar jag allt och alla. 
Hotat med att packa ihop och åka hem.
Hetsstädat så mycket och ryckigt så ryggen skriker och jag knappt kan röra mig
Allt luktar SVETT
Jag är fet och ful, har finnar och nackont
Idiotfamiljen har åkt till stan
Tur för dem!
Och idag mal jag på tanken att sprutan kanske gör det VÄRRE

Orkar inte ens smsa vänninekören. Vill bara försvinna, gå upp i rök, rymma. 

Smsar mannen
"Kan du krama barnen och dig själv från mig och säga förlåt. Sitter här fortfarande pissarg men nu i kombination med sorg och skuld. Jag vill inte vara ett mammamonster. "

"jag fixar inte så här intensivt familjeliv och konflikter. För mycket tid att grubbla och överanalysera. Att jag förstör barnen och förstör vårt äktenskap för att jag är så jävla galen. Gråter och tänker på Iris Viljanens "plötsligt ful, det är int du, det är nån annan som tatt kommandot över huvet nu"
Så känns det, någon annan tar över min hjärna och den är varken lugn, snäll eller klok"

--------------------------------------------------------

Det där var igår. Det var bara mörkt. Kunde inte ens skrota fram min förmåga att se humorn i mörkret. 

Jag tänkte förbjudna tankar som "tänk om jag skulle ta livet av mig - så vilsamt"
Men då skulle ju barnen och mannen behöva hitta mig och bli traumatiserade. Och kanske bättre att ha en stundtals galen morsa en ingen morsa alls.
Sen kontemplerade jag att bara försvinna, rymma min väg och kanske aldrig komma tillbaka. Men då blir ju barnen också traumatiserade av att bli bortvalda fast jag tänker att jag gör dem en tjänst som slipper mig. Idag känns det overkligt för idag vet jag att jag pendlar mellan fantastisk och skitjobbig mamma. Mellanlägen har aldrig varit min starka sida. Både terapeuten och psykiatrikern tycker jag ska jobba på att vistas i mellanrummet, varken bäst eller sämst. 

Sen tänkte jag att jag borde ta mindre plats i det här äktenskapet så det blir mer plats över till Magnus. Sen blev jag förbannade och tänkte att det var då fan också att även det ska vara mitt ansvar. Vad sägs om att han självmant tar lite mer plats så kanske jag automatiskt tar lite mindre.

Sen kom de hem glada från utflykt och han hade köpt en bok till mig på rea fast han vet att jag redan har den men han tänkte att jag behövde den just idag. 



Fan, jag förtjänar honom inte! Eller så är det det jag gör för jag är ju både snyggast på festen och det lilla svarta monstret. Och han ser det och han har ju valt mig. 
Och då kunde jag gråta ett tag och få prata om mörkret, livet, döden och rädslorna "som bara bor i mig gratis och stökar ner"

Och idag ser jag skönheten och humorn i livet. 
Var ute och tränade runt mitt paradis på jorden och fick nästan ont i hjärtat av hur vackert det är.
Tänkte såklart träna VARJE DAG i stugan, nu tredje gången på  tre veckor
Fastnat flera gånger  på en sten och grubblat och sen bara velat gå tillbaka och äta mackor och dricka kaffe.

Men idag kom jag ut och avslutade med att dyka ned i havet på piren, eller pyret som Vira tror att det heter. När jag kom upp och satt blöt och trött och glad på en sten kände jag att om jag dör/rymmer så får jag ju aldrig uppleva den här känslan igen och det är värt att stå ut med mörkret för att få uppleva ett morgondopp på piren.




Idag kan jag också se humorn i de två böcker jag valde att läsa just igår. Speed Reading is my middle name.



Först ( M ) ornitologen av Johanna Thydell om en mamma som lämnar sin tvååriga dotter för att dyka upp 15 år senare. Eller den handlade om dottern och om hennes känsla av att bli övergiven. Mamman var bara luddigt svår och eventuellt psykiskt sjuk. 
Tyckte jätte mycket om boken även om den var deppig.

Sen toppade jag med Annika Lantz bok "Vad ska en flicka göra? -Konsten att vara riktigt rädd",  om åldrande, hypokondri och CANCER. Man vill ju gärna ha lite lättsamt svårmod och dödsångest när man fantiserar om sin egen hädangång.
Fast den var skitbra! Och jag skrattade faktiskt högt och det dessutom många gånger.



Undras vad jag ska läsa idag?! Nåt om döden kanske?! Eller nån misär-biografi?!



tisdag 11 juli 2017

Semesteridyll...

Typ minuten efter jag postade förra inlägget kände jag att man ska aldrig ropa hej.
Kände mig plötsligt trött, sur och ilsk och fräste på barnen.
Fast det kan ju vara helt naturligt semesterhumör, vad fan vet min konstant Överanalyserande hjärna. 

Känner av Pmsn men väldigt mycket mildare fram till idag. Men inte fan törs jag ropa hej
Försöker ta det lugnt och varken ta ut seger eller förlust i förskott. Men sååå svårt
Och nu känner jag mig tungsint vilket ger mig ångest och en längtan efter att gömma mig i lådan. 
Jag är trött, argsint och fick skitont överallt av att rensa ogräset ut mot gatan ( som en ju gör här... )

Vi har haft besök typ varje dag så jag är socialt slut även om det varit ljuvliga människor.
Nu tomt och inga planerade besök i veckan.  
Men vi är väldigt dåliga på att vara "bara" vi fyra. 

Idag är en arg och trött dag. Familjen skaver. Vi blir tokosams med Vira stup i ett. Jag och Magnus orkar inte prata och om jag försöker så avbryter ändå Vira. Tjat tjat tjat om att låna våra telefoner. Vi hade nyss ett skrikgräl om skillnaden på elektricitet och nät. Rimlig match mellan en 42åring och en 7åring.
Sen skrek jag  jävla unge och smällde i dörren och har nu gömt mig allra längst ned i trädgården bakom lekstugan. Tur vi har 1600m2 tomt!




Vira total backslash och är som en galen treåring och då toppar Signe med att vara som en galen tonåring. Igår väntade jag bara på att de skulle börja slåss. 

Jag är inte gjord för semester - eller familjesemester rättare sagt. Alldeles för mycket krav och bråk och tid för grubbel och ifrågasättande. Vad vore en semester om jag inte ifrågasatte mitt liv och framför allt mitt äktenskap.
Imorse började jag fundera över hur räkningarna ska fördelas när vi skilt oss och vem som får vilka möbler och vem får bo kvar i lägenheten?! Och allt det där är ju så jobbigt så vem fan orkar skilja sig.
Och inte hjälper det på grubblet att ha besök av par som spontankramas och spontanpussas och klappar på varandra som om det vore den naturligaste sak i världen.
Här spontankramas fan i mig inte, däremot spontan ifrågasätter jag var vi ska bo, var barnen ska gå i skolan, vad Magnus ska göra med sitt liv ( för det är ju mitt ansvar att grubbla över efter som jag är Jesus och bär hela världen på mina sluttande axlar med begynnande kärringknöl ) och om det händelsevis är så att han bara fortsätter vara gift med mig för att han,
A - orkar inte skilja sig
B - är för rädd för mig för att ta tag i någonting överhuvudtaget 

Ja ni hör, semesterlyckan står högt i tak!

Fick denna av en vän precis
Ingår att smälla i dörrar och skrika jävla unge i Bobs öppna grindar mån tro?






fredag 7 juli 2017

Målarmästaren är trött men mår okej

Skriver i mitt huvud varje dag. Men orkar inte på telefonen för då får jag ännu ondare i nacken och huvudet.




Fast idag är andra dagen utan huvudvärk efter 9 dagar med i princip konstant värk plus 4-5 migränfester
Förutom detta har jag mått bra även om jag gått runt som Mumin är detektiv med förstoringsglaset i högsta hugg och letat biverkningar under varje sten.
För muntorrhet och helvetes huvudvärk räcker inte, jag kan nog hitta fler om jag bara känner efter konstant!!!
Ikke nu, ikke nu, ikke nu men NUUU


Det känns ok...

Eller nu känns det....

Solen strålar det känns ok...

Eller vänta nu, nu känns det kanske sämre.
Bäst jag känner efter lite till...


Jag har alltså, på onkologens inrådan tagit en zoladex-spruta för att ta bort ägglossning eller stänga ner äggstockarna eller vad fan den nu gör. Detta för att kunna fortsätta äta tamoxifen på onkens inrådan men ändå kanske mildra PMDSn.
Jag tänkte ju att han skulle säga "det är lugnt Malin, det räcker nu, du kan sluta med tamoxifenet" inte lägga till ÄNNU EN MEDICIN.
Men som min förbannat kloke psykiatriker sa samma dag "Malin kom nu ihåg att din onkolog kommer INTE säga det du vill höra utan det som gäller"

Finns det förresten någon medicin som inte har depression, viktuppgång, nedstämdhet, ångest, huvudvärk bland vanligt förekommande biverkningar?!
"Jaså du vill ha MOT depression, viktuppgång, värmevallningar, muntorrhet, håravfall, benskörhet och migrän. Njäe den har vi inte"
Eller som när kontaktsjuksköterskan frågade min bröstsyster om hon "led av munterhet"
-Nääee inte direkt, det är ju rätt deppigt, eller hur menar du nu?! 
-jasså muntorrhet!!


Men håll i hatten, förutom värken som inte varit av Guds nåde så mår jag bra. Är lugn och ganska glad. Igår borde varit ägglossning, en av djävulsdagarna då allt hörs, luktar, stör och jag alternerar mellan att hata allt, alla och mig själv men förutom förhöjt luktsinne mådde jag bra och var som sagt lugn och glad och orkade åka på långtorsdag med man och tre barn och bara dra rundor. 

Det är fan stort! Meeen jag är försiktigt optimistisk. Mumin detektiv är på sin vakt. För sån är jag och det är okej.
Även om jag vann högsta vinsten på Hemmakvällshjulet.




måndag 26 juni 2017

Cancer - the gift that keeps on giving

Nu på tåget mot Lejet
Känner mig som en gammal trött sur disktrasa.

 
Psykiatrikern sa att vi inväntar onkologens beslut och sen eventuellt kompletterar min medicin ( YAY ännu mer tabletter)
Han sa också "din onkolog kommer inte säga det du vill höra utan vad som gäller"

Och nej han sa såklart inte "sluta med tamoxifen så blir allt prima liv" utan förklarade varför han tycker det är viktigt att jag fortsätter med tamoxifenet för att minska risken för återfall.  Och då litar jag såklart på honom. Han tyckte också att jag inte skulle tänka på hjärnmetastaser nu utan fokusera på PMDSn.
LÄTT FÖR HONOM ATT SÄGA!
Men vi ska testa att stänga av mina äggstockar. Detta görs genom att ta smärtsamma sprutor i magen var fjärde vecka ( YAY mer medicin och YAY smärtsamma sprutor ) Hur smärtsamma, undrade jag? Då hummade sköterskan nåt om grova nålar och "som en blompinne under huden". Nu är ni allt bra avundsjuka...

Bonus ingen mens och drömbonus att Pmsn minskar/försvinner
Minus - klimakterie, vallningar, ingen sexlust ( som om jag hade nån ) svårighet att få orgasm - fun for so many years

Både psykiatrikern och onkologen påpekade att de ju inte är några experter på PMS PMDS
No shit Sherlock - det är ju ingen! För varför forska på en meningslös kvinnoåkomma som säkert ändå är inbillning. Eller jo det forskas men fan inte tillräckligt trots att 5 % lider av PMDS och 30 % av pms 

 
Jag kan bocka av alla symptomen!

Psykiatrikern sa också
"Du måste prata med din gynekolog"
MEN DET HAR JAG JU GJORT OCH HON PÅSTODS VARA EXPERT OCH VAR FAN VÄRDELÖS!

söndag 25 juni 2017

Because I am happy... and then I am not

Hade tänkt att skriva ett glatt inlägg för mitt i värsta pms veckan var jag plötsligt glad i en hel vecka - det gick över...med råge.
Så detta får väl bli lite både och, men som vanligt är det nog mest åt det dystra hållet.


Förrförra veckan hade jag ett långt samtal med en kollega om hur väsensskild min personlighet på jobbet är jämfört med de texter jag skriver. Tur är väl det - annars hade jag nog inte haft något jobb - för vem vill jobba med the wicked witch of the east / mrs Doom & Gloom. Hon sa ¨det verkar så otroligt jobbigt att vara du¨och jäklar vad den gick rakt in i hjärtat och min trötta själ för så rätt hon har. det är skitjobbigt att leva med denna vidriga PMDS, det är som att vara typ bipolär med skov varje månad då de depressiva dominerar och de ¨maniska¨ knappt märks.

Gick hem och kände att jag orkar inte mer och bara grät och grät. I ren desperation googlade jag ¨operera bort äggstockar och livmoder¨, hade jag vetat att det fungerade hade jag bokat operation idag. Men självfallet kan det gå över men det kan också bli VÄRRE.
Sen började jag fundera på om det är tamoxifenet  - antihormonerna som jag tar efter bröstcancern, som är boven i dramat och gör det så uberjävligt.
Fast jag inte orkar så har jag ringt min Kontaktsjuksköterska och bokat tid hos onkologen för att diskutera tamoxifenet. Och även bokat tid hos min psykiatriker för att diskutera medicineringen. Jag är ju ett vandrande apotek och mår ändå så här.
Lusläser dagbok och pmskalender för att se om det förvärrades efter tamoxifen. Det ända jag vet är ju att det blev 100 ggr värre efter cancerbehandlingarna. 
Och BTW aldrig bra att googla, hjärnmetastaser lurar bakom varje klick. Spelar ingen roll vad du googlar, gölliga kattungar och vips är du på en sida om hjärntumörer. Murphy's law

Och när jag redan mådde skit så var det dags för skolavslutning och jag fick gå på Västra hamnen avslutningen där jag känner en förälder och tre barn. Satt ogenerat och fördömde och hatade alla överklassmänniskor och överklass barn med märkeskläder. Dömde dem stenhårt enbart på yta. En trevlig egenskap jag besitter. Och vad är det med mitt jävla klasskomplex, skäms jag så över min egen privilegierade uppväxt att jag alltid måste slå vilt omkring mig. Lyckades nästan bli osams med min bästis för att jag var så jävla dömande.
men ett stort plus där är att jag numera törs bli osams och fräsa ifrån utan att tro att världen går under, att vänner ska lämna mig och istället svälja allt ned i skuld och skam.

Och min bästis är bäst i världen ( jag har flera så ta åt er allihop ) men just hon räddade mig en extra tuff dag när jag grät över att älskade favoritgrannar sen 12 år tillbaka berättade att de äntligen hittat hus och ska flytta och jag kände att min och lilla Vilds sorg över detta ¨sopades under mattan¨, vilket blev extra jobbigt eftersom jag samma dag från två olika håll fått höra om bekant respektive vän som inte orkade med mig just nu. 

Mitt livs största skräck, att vara FÖR MYCKET, att folk inte orkar med mig, att jag är ÖVERkänslig, FEL. Triggar ett helt berg av osäkerhet inom mig och får mig att krympa och kliva in i självföraktets mörker trots alla dessa år av terapi.
Men då har jag en bästa vän som skriver...







Och jag tror faktiskt hon ändrat min syn för evigt. orkar man inte med mig så gör man helt enkelt inte det. Och det är okej. För jag har så otroligt nära vänner som orkar med mig och älskar mig precis som jag är - även när jag inte gillar mig själv ett endaste dugg.
Och varför ska jag ta på mig en massa svärta, skuld och skam för att jag inte är allas cup och tea. Alla är sannerligen inte min cup of tea. är det inte äkta så får det vara!

Sen var det igenkännings och utmattningstårar på skolavslutningen när en klass sjöng

So wake me up when it's all over

When I'm wiser and I'm older
All this time I was finding myself
And I didn't know I was lost

I tried carrying the weight of the world

But I only have two hands
Hope I get the chance to travel the world 
But I don't have any plan

Och när en redan var ledsen så toppade vi med att det stod en berusad pappa bredvid oss klockan nio på morgonen, ångrar att jag inte sa till någon lärare. Men de lär ha märkt det.

Så på kvällen skrev jag 
¨Sååå slut. Avslutning, tokgråt hos terapeuten och rätt meningslös tandläkar käkspecialist i en timme har totalknäckt mig
Skulle egentligen ut ikväll men Jag stannar hemma ikväll.
Barnen hämtas först halv sju ikväll och mina batterier är på minus. Och jävla Karlskronabröllop imorgon ...¨

Jodå sa att, jag dömer inte bara ut oskyldiga skolavslutningsmänniskor, jag dömer ut mina vänners bröllop också, likaså vänners fester och alla högtider när jag inte mår bra och det vet vi ju alla är allt som oftast.
Jag sa supercharmiga saker som
¨vi är säkert bara pliktbjudna för att de var på vårt bröllop¨
¨jag orkar inte med fulla människor som ska fråga om jag är gravid¨
¨alla gästerna är säkert rika och ska bara prata om sina jävla husrenoveringar och trippla årliga utlandssemestrar¨
¨kan vi inte fejka att vi är sjuka¨

Vandrade runt i Karlskrona och roade mig med att förstöra fotofantastens jävla panoramabilder. Finn ett fel...






Och här är jag i all mina glans en halvtimme innan bröllopet




Och här är jag en timme senare, näst snyggast på festen. och jag var glad redan efter fem minuter eftersom vi genast mötte älskade, roliga vänner. Och sen var det helt fantastiskt, kanske det bästa, vackraste, roligaste bröllop jag varit på. Och vi var definitivt inte pliktinbjudna, alla mina bordsgrannar var roliga. Jag störde mig inte på NÅGONTING! kan det vara ett personligt rekord.



dessutom chockerade den skäggige dokumentärfilmaren mig genom att efter två säga ¨ska vi inte stanna lite till¨ så vi stannade minsann till solen gick upp!



Och sen höll glädjen i sig..¨Kolla veckans sms

¨Hej älskade vän.
Jag har liksom varit glad och mått bra sen i lördags kväll och det är 4 dagar kvar till mens.
Så ovant så jag såklart måste ifrågasätta det hela tiden.
🤔🙄😶😐😨😕😧😯🙃¨

¨Alltså jag är fortfarande   glad!. Jag fattar ingenting. Förra veckan ville jag typ dö och nu är egentligen de vidrigaste dagarna¨

¨Haft tre svettnätter men ok. Vaknade med miniångest men även det ok och
 imorse kände jag mig till och med lite smal?!
Det enda jag ändrat är att jag motionerat till jobbet typ de senaste tre veckorna

¨Sen superenergisk på jobbet och sjungit hela dagen. Med två dar till mens!!!
Och orkat gå på pizzeria och sen glasscafe med Elvira
Parallellt universum. Jag blir förvirrad och kan inte riktigt ta in det. Men så skönt¨


'


Och här på hemväg från jobbet inser jag att det är första gången sedan 2013 som jag går på helt vanlig semester som frisk och anställd. ja okej jag var ju inte frisk 2013 men det var jag ju lyckligt ovetande om då jag gick på semester.




Sen kom vreden småsmygandes lite inför midsommar, men kan varit stress över slutet på en era, sista midsommar i Kollobollo efter sisådär 8-9 år



Har till och med tänkt, men de här inbokade kris läkartiderna känns ju lite överdrivna...

Så kom idag...


¨Vi åker till Lejet imorgon.
Imorgon ska jag först både till psykiatrikern och onkologen och prata om min ohållbara pms. Så de besöken, packångest och pms gör mig till en vandrande mardröm.
Stör mig på att Magnus andas...¨


¨Allt är upp och ner! Fick mens idag. Mår röven! Skäller och fräser på familjen,  vill mest gråta men det orkar jag inte. Allt känns tungt och kvävande. Ska packa till Lejet. Packar 14 böcker, det känns rimligt¨

Försökte välja bort misäruppväxterna, alkoholistskildringarna, cancerstories och alltför upprörande feminism ( okej slank kanske med ett par tre stycken av den sistnämnda kategorin )




¨Vill inte dela väska med Magnus för han är så jävla dum dessutom är han iväg och jobbar IDAG, NU när jag mår som sämst. Idiot. Vad han än svarar så blir jag arg.
Fast det är väl bra att det är så här idag så jag har det nära när jag ska träffa psykiatrikern o onkologen. Vad i helvete nu dem ska kunna hjälpa till med?
VAD FAAAAN ÄR MENINGEN MED DET HÄR?! ¨



¨Och nu kommer Vira som jag skällt ut och frågar gulligt om vi ska spela Alfons spelet
NEJ DET VILL JAG INTE, jag vill dö. Men jag spelar väl alfonsspelet då med gråten i halsen¨

Men nu mår jag aningens bättre av att ha skrivit av mig. Som alltid

Min terapeut sa för några veckor sedan då jag mest grät och skrek att ¨ du har ju ditt skrivande, din yoga, ditt läsande, din meditation och träningen¨

Och jag fick erkänna att jag slutat med alltihop. Det tyckte hon inte alls lät som en bra idé, och det har hon ju rätt i.