Translate

söndag 9 april 2017

Speglingar

Sitter och tänker på den där boken som jag påstår mig vilja skriva,

Tänkt på den hela kvällen samtidigt som jag tittat på Speglingar, sara Broos film om sin mamma, Karin Broos.

Tänkt och tänkt och tänkt.
Formulerat kapitel i huvudet, meningar, ämnen, upplägg.
Som jag så ofta gör - men sen inget mer
Även nu - istället för att skriva ned allt jag tänkt eller sätta igång så väljer jag bloggen istället, tryggare, mer välbekant, mindre press

Press ja, är det därför jag inte gör det, för pressen att lyckas, pressen att prestera, pressen att misslyckas.

Ska faktisk gå tillbaka till min terapeut imorgon bitti och prata om just detta. den kreativa pressen/stressen/oförmågan/oviljan/viljan

Hade en tid för två månader sen - den ställde jag in, för jag klarade inte av att hon eventuellt skulle pressa/peppa mig att skriva.

Men nu ska jag gå dit och prata om det.

För jag tror ändå att jag har något att säga, dela. Mycket faktiskt.

i och med den här texten så kommer nog 100 000 passeras. 100 000 besök, klick, läsningar eller vad det nu är som räknas. Men 100 000 ggr har några eller många valt att läsa vad jag har att säga.

Så jäkla känslig idag. Migrän i omgångar. osams med lilla Vild. Hon är så lik mig i sina känslostormar och sin vansinniga, envetna envishet. men hon är inte jag, jag är inte mina döttrar och jag är inte min mamma. Men kanske är vi alla en blandning av varandra.
Såg klart de fyra sista avsnitten av Bonusfamiljen. Grinade till allt möjligt. Öppnar menskoll appen och blir både lättad och förbannad att se den lilla cirkeln kring dag 12. Dag 12 som ett brev på posten, ägglossning, migrän och känslostormar.
Jag tror att jag hade föredragit Skalmans mat och sov-klocka.
Fast det finns väl en viss trygghet i hur regelbundet det är - så jag stundtals kan vila i det, att det är hormoner och inte depression, inte galenskap inte livsleda.


Boken ja - är det en bok eller många - eller bara en lång bok. Eller ingen bok

barndom
kroppen
cancer
ångest
självkänsla
tonår
medicin
familj
mamma
smärta
terapi
ätstörningar
HSP
PMDS
åldrande
ånger
framgång
rädsla
visdom
skräck
självhat
föräldraskap
kärlek
glädje, sorg, vrede, sexualitet
kreativitet
hjärna
prestation
depression
prokrastination - jag vet prokrastinering, men det rimmar inte lika bra

Nej men om man skulle ta och gå och skriva ned några ideer i en anteckningsbok...


torsdag 6 april 2017

Saker min hjärna tänker när jag har pms


Marie Tillman - Nyanser av nonsens

Lyssnar för första gången på PMS-podden och skrattar och gråter och blir arg - allt på samma gång. Ledsen för att jag känner igen mig, arg och avundsjuk för att det inte är min podd, arg för att det inte är min bok på gång, skrattar för att jag känner igen mig och för en liten stund känner mig mindre ensam och mindre galen


Nej jag vet det, men det är inte så jävla lätt när hormonhjärnan tänker följande gröt: 


  • Jag har ju för fan ALLTID PMS
  • Det är som att vara bipolär med otroligt snabba svängningar
  • Hinner fan i mig inte andas ut innan det är dags igen
  • redan dag åtta kommer första vredesmolnet och landar i sorgen. Och då har jag eventuellt haft fem okej dagar varav en riktigt bra
  • Alla skulle ha stryk
  • Alla är dumma - utom jag
  • Alla är dumma - särskilt jag
  • Varför jobbar jag med det jag gör, det är nog fel
  • Jag gör säkert inte tillräckligt på jobbet och dessutom fattar jag ingenting
  • Jag är på fel plats - jag borde göra något annat
  • Herre gud tänk om jag blir av med jobbet och blir arbetslös - då äter ångesten mig levande
  • Jävla skitfamilj, vad jag är trött på er, jobbiga man, jobbiga ungar
  • Ni förtjänar mig inte
  • Vilken jävla skitmorsa jag är, gnällig, elak, trött, sur och förbannad. Jag fuckar upp mina barn. De kommer behöva tonvis med terapi
  • det är i och för sig bra med terapi
  • fast det är ju inte direkt så att terapin hjälper på PMSN
  • det var då ett jävla tjatande om din pms
  • det var dessutom ett jävla svärande
  • jag borde skilja mig så slipper jag familjen och framför allt slipper de mig
  • fast hur i sjuttsingen ska jag klara barnen ensam varannan vecka eftersom jag har pms typ 15-20 dagar i månaden
  • Jag är aldrig glad
  • jag är galen
  • Jag gör inte tillräckligt med mitt liv
  • Jag kräver för mycket av mitt liv
  • Jag orkar inte med mitt liv
  • Jag borde börja i terapi igen
  • Jag orkar inte börja i terapi igen
  • det är mitt fel att jag har pms
  • jag är fixerad vid pms och det är därför den är så jävlig
  • det är mitt fel
  • det är mitt fel
  • det är mitt fel

Men som tur är lyckas jag tränga in tankar och saker som mina vänner bankar in i huvudet på mig

  • Nej, du ska INTE skilja dig
  • Nej, du ska inte sluta på jobbet
  • Nej du kommer inte bli av med jobbet
  • Nej du är inte dålig
  • Du är en bra mamma

Och jag själv lyckas tränga in
  • jag gör mitt bästa
  • jag är mänsklig
  • jag är inte ensam
  • jag har inte valt detta
  • det är inte mitt fel
  • jag har glada dagar också
  • de glada dagarna kan jag prestera 20 ggr mer än på de värsta dagarna - det jämnar ut sig
  • ibland är jag en mer än good enough mamma
  • jag är inte ensam
  • jag är inte galen
  • jag är inte ensam
  • jag har inte valt detta
Jag tar och lyssnar på Iris Viljanen och upprepar


Plötsligt fuldet är int du det är nån annan som tatt kommandot över huvet nu
du har ett lasersvärd och du swishar det i mörkret
hoppas på att utplåna det som det här har startat
den som hittat på det häratt en kvinna ska må så här
vem har sagt jag vill ha barn varje månad eller alls
bara därför ska jag hamna ensam nån annanstans




måndag 3 april 2017

And the super mom Oscar goes to...

 
Det är officiellt. 
Jag är sinnessjuk/super mom!
På jobbet 7.40, städat förråd som en galning. 
Tränat en timme med pt. 
Ägnat en timme!!! att ta mig till Leos lekland. Där jag dricker kaffe och äter hamburgare med älskade Sanela medan Vira och Selma har typ hela leklandet för sig själva. En av de få dagar i månaden då jag mår topp och har energi som en hel mammaarmé! 
Måste komma ihåg att såna här dagar finns.
   

torsdag 30 mars 2017

Jag är någons mamma

Malin Rutbergs foto.

"Okej mamma, jag går nu"
Fick plötsligt sån underlig känsla, shit jag är liksom vuxen och någons mamma. Dessutom till en blivande tolvåring som klarar en hel massa själv. När hände detta? Var jag inte själv tolv alldeles nyss?!
Åh fy fan vad skönt att jag inte är tolv. Och vilken underbar känsla att veta att hon eller de båda två förresten tycker så oändligt mycket bättre om sig själva än jag gjorde som tolvåring, eller som sjuåring med för den delen.
Och det har baske mig JAG hjälpt dem med. 
Jag, tjatmamma, ångestmamma, skrik och vrålmamma, hata lek- och pysselmamma har även lärt dem att de är det finaste som finns i hela världen och att jag älskar dem precis som de är!


Slipping through my fingers all the time
I try to capture every minute
The feeling in it...


Ibland känner jag mig så otillräcklig, så argsint, så frånvarande så värdelös som morsa men så kommer stunder som i morse. Sitter ensam med Signe vid frukostbordet och berättar om dygnet då hon föddes. Hur min pappa ringde mig på BB på kvällen från en Benny Andersson konsert för han ville att jag skulle få höra deras nya låt. Och hur jag lyssnade genom värkarna men sa inget till pappa om att det satt igång för jag var övertygad om att det skulle dröja så länge till. 
Och ett halv dygn senare föddes hon, min svarthåriga, svartögda, lurviga trollunge. Hon skrattade när jag berättade på att jag var osäker på om det verkligen var bäbisen som flög ut eftersom jag inte hade glasögon och endast såg något mörkt, suddigt lång bort och i min omtöcknad tänkte att det kan inte vara över, det var eventuellt något inre organ jag krystade ut.
Sen ett par dagar senare, fortfarande på BB så spelades Benny Anderssons nya låt på Allsång på Skansen. För evigt min och Signes låt, även om hon fick veta det först idag. Spelade den på cykeln till jobbet idag och grinade såklart - som alltid.
Vilket min pappa kommer göra nu också, eller han har förresten redan börjat...

Det syns i dina gester, syns på din rygg,
Den som kan va så rak, å jag vet vad som plågar dig,
Men du kan va trygg, du å jag vi gör gemensam sak,
När den vill tynga ner mig, oron jag bär,
Vet jag att du finns där,
Ja för såsom vi krattar gången,
Så får vi gå du å jag, för det är vi ändå.








onsdag 29 mars 2017

Happy places

Vaknade med huvudet i fotknölarna och hjärtat kändes som sten. Sa ¨ska livet vara såhär jävla tungt¨

Gick med TUNGA steg mot jobbet men då fick jag syn på ett fantastiskt lämmeltåg av barn, cyklar, föräldrar och vagnar som färdades som en enda massa över Paulibron eftersom klockan var ca 08.17. Som världens fredligaste demonstrationståg, ¨yes we can komma i tid till skolan¨
Det fick mig att le så jag bestämde mig för att räkna allt som gjorde mig minsta lilla glad på vägen till jobbet. Det gick rätt bra faktiskt
  1. Tanken på att det står en uppstoppad ren? i fönstret på länsstyrelsen
  2. önskade att jag skulle stöta på någon av mina favoritföräldrar i klassen och då gjorde jag det. Fick dubbelkram av mina queens Sanela och Selma
  3. Tänkte på att mina favoritmammor i Signes och Elviras klasser har jag upptäckt/valt på samma sätt. Båda på tidigt föräldramöte då jag både gångerna tänkte ¨åh det var en snackig, högljudd, lite knasig morsa - henne ska jag ha!"
  4. Och när humöret började dala på nytt spelades ¨dont you worry, dont you worry child, cause heavens got a plan for you¨ i den discospellista jag valt för dagen vilket faktiskt kändes som en enorm tröst just då.
  5. Gick förbi en väns lägenhet och tänkte på några av våra gemensamma happy places, ett när hon en extra svettig dag i bokhandeln sniffade sig själv i armhålan inför en kund och sa ¨det är inte utan att man luktar lite svett¨, och sen tänkte jag även på när vi var opassande fnissiga i en hiss med blivande nobelpristagare
  6. Sen tänkte jag på när en annan kollega jagade en kund ut ur butiken och när hen kallade en kund för hora 
  7. Och när jag ändå var inne på happy places så tänkte jag lite på safarikläder
  8. Sen passerade jag  två fantastiska målningar på folkets parkmuren, de symboliserade väl hur jag mådde i morse.
  9. Där efter var jag nära att krocka med en skäggig cyklist i knarkrondellen, då log vi båda samtidigt och nickade glatt ursäktande åt varandra. Hur ofta händer det?
  10. Nu spelade listan Ariana Grande ¨one less problem without you¨ vilket fick mig att le och strunta lite i folk som gått mig på nerverna.
  11. Sen passerade jag en krokus och snödroppefylld rabatt. Den var i och för sig även ganska skräpfylld men vid det här laget kunde jag ignorera det.
  12. Och framme vid jobbet gick jag med spänst i stegen, ett leende på läpparna och sjöng med i Timbuktus låt ( för övrigt mitt bidrag till spellistan ) då en favoritkollega cyklade ikapp mig och såg lika glad ut.

Tro nu för guds skull inte att jag blivit någon vidrig positiv att välja glädje hemligheten Mia Törnblom Pollak Coelho Byrne. Ack nej, jag kräver fortfarande att få vara en sur jävel när andan faller på,  Men jag är jäkligt tacksam för förmågan att hitta guldkorn i vardagen även när det mesta känns skit.







lördag 11 mars 2017

Alien abduction?






Jag dammsög nyss balkongen!!!

Dessutom dammsuger jag lägenheten OCH torkar golven.
VEM är jag? Har det skett en wife swop utan att jag har märkt det?

Jag dammsuger ju ca fyra ggr om året och torkar golvet två ggr...
Nej vi lever inte i smuts värdig en kanal fem dokumentär, Magnus städar åtmintsone varje månad.

Inte nog med att jag beter mig som June Cleaver jag har dessutom tränat i två timmar. Varav en timme var på gym med min nye svindyre personliga tränare ( tack mamma )

Men det här med balkongdammsugning är nog ändå värst.
Håller jag sakta på att förvandlas till balkonggrannen?
Vad sker härnäst?
Förändringen kanske smyger sig på gradvis, först veckodammsugning av balkongen.
Sedan börjar jag hata grillos och tvingar folk att flytta grillarna.
Och vips så är jag fullblodsrasist, röstar på SD, anklagar de mörkhyade grannarna för att bedriva tvätteri i tvättstugan och sen börjar jag yra om huruvida ¨folk som kommer från stenöknen¨ har tillräckliga kvalifikationer för att vistas på vår gård.

Det kan sluta illa sånt här.

Jag måste genast dricka kaffe, äta kakor och läsa seriealbum på min soliga balkong.

För jag hade en obehaglig vision om att jag skulle ned i tvättstugan och skölja plasttrasmattorna som vi har på balkongen. Men tvättstugan är bergis upptagen av tvätteriverksamhet.

tisdag 7 mars 2017

Influensa i själen - i repris

Nedanstående är dagens text för två år sedan. Jag tror jag behövde den just idag.
Har varit trötta dagar med för mycket tankar. Plus att jag har tre nära vänner som just nu mår så här och texten summerar så mycket av det vi pratat om det senaste dagarna.
Hur ¨skräckkalset¨ är så nära när orken tryter, då tänker jag och kanske även de

Och just som man har vant sig, just som man trott man lärt sig slår det till Just som man slappnar av, försiktigt slappnar av, slår släggan till När man med säkerhet i steget, tar steget ut på nåt som inte bär Man tror att man är säker men säker blir nåt man aldrig är

Ur den fantastiska Nu lyfter vi från marken med Freddie Wadling





Dessa två seriealbum, Hjälp och Allt kommer bli bra som landade i brevlådan från Bokbörsen igår summerar väl hur det ofta känns att vara jag

För den 7 mars är så nära men ändå så långt bort, men har man upplevt ångest och djupa depressioner så lämnar ¨skräckkalset¨ en aldrig helt i fred.

Men det hjälpte mig idag att läsa mig själv. kanske hjälper det någon mer.




7 mars 2015 

Min fantastiske man sa i morse "Jag ser det som att du har influensa i själen. Det går över, det blir man också frisk från man vet bara inte när. Och det blir inte lika jobbigt att hantera när man ser det så"

Och det har han ju rätt i, influensa är förjävligt och extra jävligt när den biter sig fast i själen, men den går över. 

Och just nu lite hopp om livet, efter att ha varit ute och gått i två timmar med mina föräldrar kände jag mig nästan som en ny människa jämfört med i morse. Och längtade plötsligt väldigt mycket hem till familjen så satte mig snabbt på tåget mot Malmö,  förbannat trött men kunde andas. 

ENORM skillnad mot i morse. Dessa Satans jävla morgnar då gråten och ångesten tar över helt. Då är det som en bomb av ondska, sorg och rädsla och ett universum av skuld och skam exploderar i mig. 
-Det kommer aldrig gå över.
-Jag kommer bara bli tokigare och tokigare
-Nu går jag sönder för gott
-Hur kunde jag vara så självisk att jag skaffade barn, de har inte förtjänat en deprimerad psykomamma
-Fast i den sista tanken kan jag i alla fall inse att mina barn är min räddning, utan dem och Magnus vet det fan om jag orkat existera

Tänk om jag kunnat snabbspola till lunch eller ännu hellre snabbspola till det är över.

Även i fantasi-önskningar försvinner normalitet och hopp. Jag önskar att det fanns en knapp jag kunde trycka på så jag bara upphörde att existera. Varför önskar jag inte en knapp som gör mig lugn, glad och trygg igen?!

Just nu är det ganska tyst i hjärnan. Fördelen med de där morgonbomberna är att de gör mig så utmattad att jag för en stund inte orkar tänka och skrämma skiten ur mig själv.

Och när det är lite tyst klarar jag av att plocka fram de andra tankarna

-Det har alltid gått över, så även denna gång.
-Jag är inte tokig, jag har bara lite influensa i själen
-Jag kan inte gå sönder för gott, då klistrar familj, vänner, mediciner, terapi, psykiatri och JAG ihop mig igen 
-Mina barn vill inte ha någon annan mamma, de älskar just mig!
-Detta är inte mitt normaltillstånd, detta är en liten del av mig, inte den dominerande sidan av mig.
-Jag är glad, rolig, snäll, empatisk, smart och klok. Jag är inte mindre värd för att jag råkar ha fallenhet/otur/gener för att stundtals bli deprimerad och tappa fotfästet.

Kan Jag läsa den här texten i morgon bitti när jag eventuellt bara vill försvinna från jordens yta?!

Ja, jag tror medicinbytet gör det extra jävligt ( kan nog ta ett par veckor till att rätta till sig ).
Men Jag tror också att sysslolösheten är den stora boven, med ett litet jobb skulle jag må bättre men då ska jag orka och lyckas skaffa mig det när jag känner mig som en blöt fläck som inte är värd ett skit eller kan ett skit.

En vän skrev så insiktsfullt och tröstande;

Vi har en idé om att arbetslöshet skulle trigga vår kreativitet och kämpaglöd, men det är ju inte sant. Det kväver en, det får en att tappa hopp, självkänsla och ork, och beroendet av andra är förnedrande och får en att känna sig liten och dum. Så med tanke på timingen är kanske det ställe du är på nu inte bara demonerna utan också till stor del en helt mänsklig reaktion på att stå utan jobb igen.

Och en annan vän skrev att genom att läsa mig förstår hon mig bättre idag, då är jag mer än nöjd. För jag fattar att det är jävligt svårt att förstå sig på om man aldrig upplevt det själv. Inte ens min familj gör det fullt ut, även om Magnus kommer nära. Jag förstår det ju faktiskt inte fullt ut ens själv.


Nu är det kväll, jag är trött, trots att jag sov 12 timmar i natt och precis sovit 2 till, det tar på krafterna att ha influensa. Men nu ska jag äta pizza och se på mello som en helt normal, om än något stukad person.