Translate

tisdag 20 februari 2018

Allt är okej - även när det inte känns så

Ikväll gick jag, eller rättare sagt, släpade jag mig iväg på yoga för högkänsliga.

Sen grät jag mest av alla. För det var fler som grät. För en gång skull.

Att få sitta i ett rum med 10-15 andra som också definierar sig själva som högkänsliga. 
Att vara en i gänget - istället för the odd woman out. Att lyssna på andra dela med sig och säga saker som är precis så jag upplever så mycket - nu gråter jag igen.

Att höra hur andra också bär omgivningens känslor. Hur de också vill fixa allt och lösa allt. så till den milda grad att de också glömmer sig själva.

Att höra att andra också känner oro inför att vara med familjen, för att inte passa in, för att inte vara på rätt sätt.

Att höra att andra också är avundsjuka på lättsamma människor - åtminstone ibland.

Att höra att andra också kämpat med måendet hela livet.

Att höra att andra också konstant har en sexfilig motorväg av parallella tankar pågående konstant i sitt inre. Medan jag låg där och andades och tänkte att allt är okej så tänkte jag också på orosmoment på jobbet, om vi har batterier hemma, om jag ska träna eller cykla till jobbet imorgon, att jag borde höra av mig till flera, att vän i himlen fyller år i övermorgon, att jag borde vara en bättre mamma, hur nattningen ska gå, hur föreläsningen jag ska hålla imorgon kväll kommer gå, hur startar man egentligen bildspel i power pointen, om jag fick välja precis vad som helst - vad hade jag jobbat med då, jag vill skriva mer, varför skriver jag inte mer, jag borde kanske kolla upp de där eksemen, jag kan ju inte andas ordentligt, vill jag gå i gruppterapi, har jag ätit middag ikväll - namaste - aoum

Att få höra att allt är okej - även när det inte känns så

Att få höra ¨tänk om du är mer än tillräcklig precis som du är¨ - särskilt när jag känner mig som en rutten mamma för att jag är en sådan känslobomb. 
Vill visa kärlek och omtanke, lugn och förståelse och det gör jag ju så klart men inte i den rekommenderade 5-1 ration. Fem gånger mer kärlek.

Jag känner att jag är fem gånger mer skäll och tjat, ilska, vrede och utmattning.

Men jag jobbar på det. Och tänk om det är helt okej.

Nedanstående får jag också jobba på. 


Bildresultat för highly sensitive person meme

söndag 11 februari 2018

Let it fly in the breeze and get caught in the trees Give a home to the fleas in my hair A home for fleas, a hive to bees, a nest for birds There ain't no words for the beauty, the splendor, the wonder of my Hair

I dag fyller jag 43, för en kvart sen och för tusen år sedan var jag 38.

¨Jag drar mig för att behålla ordet Facebook i en text jag skrivit, men det var så länge sen jag såg dig i det verkliga livet¨


Nej, egentligen inte jag bara älskar, det citatet och den låten. Men fastnade i Facebooks minnen igen i morse. Det är rackarns skönt att ha lämnat sociala medier till 80% men där finns onekligen en massa minnen i alla tidigare delade bilder.


Så hår kommer en hårresande resa. Främst för min egen bearbetning - men ni är som vanligt välkomna att hänga på...




Här går jag i stadsparken i slutet av sommaren 2013 och funderar över vad fan det egentligen är som händer. kast mellan hopp och förtvivlan och kanske allra mest förvirring och en stumhet inombords.

Och plötsligt är jag bröstlös men ännu inte tröstlös...



Och i någon slags sista livslust passar jag på att testa ny frisyr och klippa av mitt älskade hår innan det obönhörligt kommer dö.
det här är också the before picture som jag krampaktigt hållit fast i och drömt mig tillbaka till. Då är det bra med ärliga bästisar a la Linda som tar ner mig på jorden och meddelar ¨äh så där såg du fan inte ut till vardags¨.
Också bilden som känts hopplös och tröstlös, det går ju inte att återta, det kommer ju ta fem år minst att växa ut håret igen.








Men jag hann vara pangsnygg i nån vecka i alla fall.




skitungarna passade också på att klippa kort. icke av någon kärleksfull solidaritetshandling utan en för att hon var stencool och en annan för att jag meddelade att långt hår innebär någorlunda regelbunden hårtvätt och kamning varje dag. KLIPP AV DET, MAMMA!

Här tillåter jag mig ett par minuters gråt över hur otroligt små de var och hur de här var helt lyckligt ovetande om att de hade ett par dagar kvar innan deras mamma skulle försvinna in i cytostatika-avgrunden och stanna där i 7 månader








Andra cyton, håret rakats av. Uppbådade en stunds leende...


Förmodligen tredje cyton eftersom jag ännu har ögonbryn. Vet i fan hur jag orkade le på dessa ytterst få bilder som finns från misären...


Och allra sista gången... 

Mellan dessa bilder borde det ligga tio tusen svarta rutor för det var så hemskt det var...

Men så kommer solen, fjunet och nedan har jag just haft mina fem första ångestfria dagar på sex månader


Och det jag trodde var pormaskar på ögonlocken visade sig vara ögonfransarna som förberedde sitt återtåg. Det var hemskt att tappa håret men att sedan efter tre månader toppa med att tappa bryn och fransar var vidrigt. Tycket hela tiden det var värre att tappa håret än att operera bort bröstet. Ytterst ologisk bedömning.


Blev så uppiggad att jag gick ut med grannen och insåg att jag nu lika gärna kunde tas endast som en stencool brutta och inte ett cancer UFO



Alltså vissa dagar var jag vackrare än någonsin... med detta konstiga gråa bäbyfjun som växte ut.



Färgade håret så fort jag bara vågade, livrädd att färgen skulle chocka håret så att det trillade av i rena förskräckelsen. Här uppbådade jag någon slags super human strenght och åkte till Stockholm och min bästa väns mösexa. Ingen där fattade att jag haft cancer för en kvart sen...



Det absoluta skälen till att jag stundtals hade super human strenght - mina bröstsystrar.





Orkade till och med gå på feministisk festival.


Och på världens finaste bröllop. orkade inte vara toast madame som planerat men jag orkade gå vilket två månader tidigare då jag satt och hulkgrät på psykakuten inte riktigt fanns med på kartan.


Min prinsessa, jag uppbådade även super human strenght att varje dag i min djupa bubbla titta ut en liten stund och lägga alla krafter jag överhuvudtaget lyckades uppbåda på att vara med henne. 
Vissa dagar en kvart och vissa dagar hela tre timmar.


It's funny cause it's true!


Ja du Magnus, vilken jävla resa detta har varit och tyvärr stundtals fortfarande är. 
Men har vi överlevt detta så borde vi väl fixa minst 19 år till.


Och 10 år ¨för sent¨åkte vi på bröllopsresa till Berlin.
Ännu ett inslag av super human strenght.



Nu hade jag faktiskt så smått börjat digga Malmöfestivalen pre-cancer men post-cancer gick jag bananas. från att ha flytt stan vareviga år denna vecka körde jag nu festival ALLA dagarna och ÄLSKADE det.


And then, rehabvecka på Lydiagården vilket gav mig så mycket kraft, stöd, kärlek och lycka att jag sen var high on life i fem månader. alltså galet high on life - oövervinnerlig. Trots att mitt rövhålsjobb, mina rövhålskollegor och mina rövhåls chef visade sig vara, you guessed it, RÖVHÅL!




För när en är high on life och omringad av systrar så är det faktiskt ganska lätt i allt kaos att säga bye bye rövhålsjobb - livet är för kort för att umgås med idioter.





Och ljuvliga bästisar som genast erbjuder nytt arbetsträningsjobb är fantastiskt.


Och här någonstans får min underbara terapeut mig att inse hur mycket jag saknar mitt långa hår och att det väl får ta fem år att växa ut det då!





Här fyller jag 40. high on life har obevekligt gått över och jag har rasat ned i en ny utmattningsdepression - men då finns de där, bröstsystrarna, bästisarna och mina storfamilj.



Jag var i och för sig onekligen väldans snygg i mitt korta hår och jag döljer min depression väl, i alla fall på bilder...




Men håret växte och glädjen kom åter . Inte med samma vansinneskraft dock - det var nog once in a lifetime.


Fast jag älskade fortfarande Malmöfestivalen



Och på vissa bilder är det svårt att tro att jag nu levde med ny canceroro och framför allt sorg över dödssjuk vän.


Och självfallet den eviga pmsen...




Men livet går vidare trots en sorg som bor i mitt nu helt bröstlösa bröst vareviga dag.



Men livet fortsätter och har sin gång. Födelsen, livet och döden.



Och så är vi alla tre nästan långhåriga igen. Beviset att det tar tre år att få långt hår OM man har något hår från början det vill säga...





Och håret växer vidare och så var det visst Malmöfestival igen...



Och tre år efteråt ritar min lilla vilda prinsessa en teckning av en giraffmamma och en giraffbäbis med texten ¨jag hoppas du kommer leva länge¨



Och det växer lite till och jag får ett riktigt jobb efter tre års sjukskrivning...





Och livet rullar på och jag är nästan ett helt vanlig person...

Som orkar hänga med mina barn.


Som orkar både skoja och bråka



Som orkar delta i livet fullt ut.


Som kan ha uppsatt hår och komma på att jag älskar att dansa.


Som orkar snickra ett tak eller två.





Och vissa dagar så tänker jag inte ens på att jag haft cancer. 
De är inte så många - men de finns.





Och det har gått fyra år och mitt hår är faktiskt rätt långt nu...