Translate

onsdag 18 augusti 2021

We are all walking on sunshine…

We are all walking on sunshine…




Tredje dagen hemma och jag är ännu hög på livet och jädrar i min lilla låda vad det smittar. Jag sprakar som ett färgglatt tomtebloss och världen sprakar i takt med mig.

I natt sov först jag och hunden i sängen, sen även mannen, sen även dottern. Det blev vansinnigt trångt eftersom både hund och dotter är samma längd som jag. Jag är ju dock något mer festively plump. Det var jätteobekvämt och inte alls bra för ischias men brydde jag mig om det?

Ikke! Vaaaad mysigt, tänkte jag, och MENADE det.

Imorse gick jag och Saša ut och målade himlen ljusblå. Jag studsade ut ur dörren och fick syn på Melker och lila håret. ¨Kolla Melker, vilken grej¨ utropade jag tlll Saša. Och som hon höll med, hon flög fram till Melker för att landa på honom i en lycklig duns. Melker blev alldeles perplex, här har han gått och saknat sin spralliga valppolare ända sen hon gick och blev fina damen och bara intresserade sig för mattar och bollar. Melker har suttit sorgset uppgiven och suktat när hon dragit förbi i rask takt mot bollsparkargräsmattan på Östra kyrkogården. Eller vad säger jag? Det är klart jag inte släpper hunden lös i i trädens skugga och sparkar boll, jag är väl ingen drogsäljande, kopparstjälande, rånbenägen glädjeflicka heller? Nejdå securitas, mig kan ni stryka ur rullorna. Och jag är definitivt inte hon med rosa håret och dalmatinerna. När jag tänker efter så har jag och min stilla pudel förresten aldrig varit på en gräsmatta.

Efter att vi gett Melker en glädjechock så kom jag på att dottern bett mig och Saša att följa henne till nygamla skolan och att jag hundpipigt. insnurrad i brallor, koppel, påsar, boll och hetsupphällande av kaffe, stressat sagt mja, nja det verkar meckigt, vi måste ut nu och jag måste jobba. SÅ skulle jag ju inte svara – vad var nu min intention? Jo, att vad hon en föreslog att vi skulle göra ihop så skulle jag svara JAAA. Så jag ringde upp och halvskrek i luren, det är klart vi ska gå till skolan ihop – låter ju skitkul. Nästan så att jag la till ett sassa brassa mandelmassa när jag ändå var på hugget…

Inte för inte som jag tyckte det var läge att understryka för min psykolog i måndags morse att jag inte var manisk utan helt enkelt hög på livets eget amfetamin.

På väg ut från parken sprang vi på skäggige pappan utan de två barnen men med greyhunden. Saša studsade fram även här och jag utropade glatt att jag är hög på livet och därför är hon det med. Och skäggige pappan sa, ja jösses vad känslor smittar. Igår lämnade jag dottern på första skoldagen och allt var bra, imorse blev jag lite sur på stora, vilket stressade den lilla och hunden blev sur, inte alls samma start på dagen.

Men nu har du träffat mig sa jag, så nu kan du surfa vidare på min och Sašas våg

Ja, det ska jag verkligen göra, sa han och seglade vidare med skägget fladdrande i vinden.

Så mötte vi upp dottern och speedade gatan fram. Saša plockade upp ett mindre träd och släpade det glatt med sig, blockerandes halva cykelbanan. Alla åtta ben smattrade som trumpinnar mot trottoaren, för dottern hade dessutom bestämt träff med en klasskompis för att gå ihop. Allt detta sommarlovssluts-magknip och så plötsligt har man bestämt med en kompis att ha sälle – herre guuud mamma det heter inte sälle din dinosaur – och allt känns lätt.

Vi närmade oss den fullkomligt livsfarliga cykelbanebilvägskorsningen som före detta mamma olyckångest haft sin egen variant av slutet av sommarlovsmagknip inför. Vojne vojne – hur ska det gå, hon kommer dö, alla elsparksframförare borde dö, alla kommer dö. Hade på tungan att ta upp alla säkerhetsaspekter kring detta med dottern men sa istället, ja du, denna har ju jag varit lite nervös för men numera är jag ju en sån som gungar och med tanke på att du är min dotter och vi har gått här flera tusen gånger så har du ju full koll. Absolut sa hon medan Saša försökte gena före övergångsstället, svårt att lära hunddöttrar trafikvett.

Dotter, hunddotter och modiga mamman spurtade vidare genom parken även om hunddottern sinkade oss något med pinntuggande, trädsniffande och glatt hoppa fram och hälsa på både folk och fä. Som valp på nytt – hej världen, här kommer jag, alla måste älska mig. Och se, det gjorde de. Till och med en gubbe som hon rusade rakt in i blev på glatt humör.

Vi inväntade vännen i parken och runt omkring oss dök olika klasskompisar upp från både höger och vänster. Glädje blandat med oro – hur ska det bli, hur kommer alla vara? Jag sa, allt kommer bli kanon, alla har mognat och blivit snälla och glada under sommarlovet och ju mer du älskar och välkomnar världen desto mer kommer den älska och välkomna dig. Bara se på Saša, hur hon lyser för att jag lyser och vilken succé hennes alléparad varit till nu. Och här sa snart tolvåriga dottern, jaaa du mammornas mamma, det har du förbannat rätt i, vilken klok och vis mor du är, snygg dessutom, jag är från och med nu trygg, lycklig och lika sekthög som du, fast på ett bra sätt, från och med nu äro mina bekymmer häck väck våt fläck.

Eller så sa hon, Där kommer de och sprang mot två vänner medan Saša gjorde en tjurrusning mot en vit förmodad livrädd tanthund och jag förberedde mig på en arg uppstramande blick. En viss typ av väldigt rena småhundars mattar har en liten tendens att inte bli arga men ändå förmedla allt med en blick.

Men var det en allvetande parant kvinna med skeptisk pudel som tyckte att prickiga studsbollar och rosa studsbollar borde skärpa sig och ha vett att hålla in både sin hund och sitt humör, som stod där bakom trädet?

Klart att det inte var, det var ju Stickan och hans glada matte som blev ännu gladare av att snacka med oss och jag blev glad av att se dottern försvinna bort mot skolan med en vän på var sida.

Men då fick pricken syn på en corgi och satte av på nytt. Lugnt tänkte jag, det är nog Bosse och honom har vi busat med förr. Det var det inte, men vad gjorde väl det. Det var fest bland parkens första fallna löv.

Vi studsade hemåt och tog ett snabbt pit stop på hundrastgården, för vid det här laget var jag rätt svettig av allt hoppetossande och studsbollande. Fast S tyckte det var en skitkass idé att hänga där och tittade uppfordrande på mig och grinden och bollen som putade i min ficka.

Så okej då, vi går väl och sparkar lite till.

På väg mot vår bästa kyrkogårdsgräsmatta ( eh läs för hundträning aviserad inhängnad )  i ett rasande tempo tänkte jag på alla fina hundkompisar och deras hussar och mattar och hur en hel del av dem är som figurerna i ¨Var är Ville¨, att det är roligt att leta upp dem i kvarteren. Det var ett tag sen jag såg mannen med käppen och världens gladaste trasselsudd Olivia…

Och vilka svänger runt häcken precis när vi sparkar som bäst?

Ja, inte var det securitas i alla fall.

 

 

söndag 15 augusti 2021

Skriv upp mig om du träffar på ngn som vet hur man känner igen de där ljusa vägarna

 

Jag skrev,

Är hos M och har det jättefint. Gråter och skrattar om vartannat. Ska åka vidare mot Norrköping och Bob om två timmar…

Jag är dock så sjukt trött. Tänker att jag ska gå till läkare/psykiatriker när jag kommer hem och be om någon typ av hjälp och råd. För det är inte normalt - tänker typ post covid

Betongväggen känns nära

 

Han svarade

”Uh, what trött..? Jag har precis sovit typ tre timmar i hängmattan och känner mig inte ett dugg pigg...

Låter dock vettigt att kolla upp om du känner dig onormalt trött. NÅN vet säkert råd.

Härligt att kunna hänga med M, den här emotionella bergådal-banan är ju helt bonkers! "Nu ska vi se hur mycket de pallar med " Oavsett, fantastiskt.

Lycka till på skrivarkursen, om nöden kräver det får du ta solbrus i min häck och ange det som dina egna ord. 1000 kramar”

 

Hon svarade

”Ni två finns. Men kanske blir du lite piggare av att komma dit. Man vet ju inte det riktigt. Jag tänker att jag vandrar längs en huvudled, står vid vägskäl och testar en ny väg men den är lika arbetsam varje gång. Det måste finnas en väg som ger energi, det går iallafall inte att sova sig pigg….skriv upp mig om du träffar på ngn som vet hur man känner igen de där ljusa vägarna. Det besvärliga är ju att orka satsa och ta av, och det återigen är fel väg. Men det känns ändå som enda alternativet. Du ska till Bob, det är ett vägskäl iallafall . Och inget ska presteras.”

 

Alltså lyssna på den meningen ” skriv upp mig om du träffar på ngn som vet hur man känner igen de där ljusa vägarna.”

 

Jag skrev

Kolla in välkomstbrevet från Bob. Gråtfest på det för att det så klart är precis vad jag behöver höra ( … ) 

 

Ha ha kan ni ju glömma att ni får läsa, gå på kurs själva vet jag! But those who have earned the right to hear it, fick läsa.

 

Hon svarade

¨åh bob! han vet hur man får folk att känna sig trygga. kan tänka mig att du känner dig en aning mindre rädd inför resan - om inte så går det bra ändå. precis som bob säger. slår vad om att det kommer vara helt fantastiskt och ett skönt avbrott från vardagen

ps: du kommer inte hata alla. folk som går på det här är sådana som du.¨

 

Jag skrev

Gråtfest på det med. Min fina fina älskade kloka unge

 

Jag skrev

WOW! Här är så vackert så jag vill gråta. Jag har flutit runt ensam i vattnet. Bara den stunden värt allt. Tänker stänga av min telefon nu - kanske ända till söndag…

Det börjar om en kvart

 

Ha ha - jag stängde inte av. Man behöver väl inte vara så rigid - man kan väl ändra sig. Och vem skulle då tagit bilderna, jag bara frågar?

 

Jag skrev.

Äter frukost vid gungan, ”för barn och modiga vuxna” Vi går väl se…

 

Jag skrev

Älskling, här är så GALET fint.

Jag badade imorse - jag har badat nu!

Men viktigast av allt

 - jag har böjt mig fram mot Bob i lunchkön och sniffat honom djupt på halsen och sa "jag måste göra detta för min vän vill veta hur Bob Hansson luktar"

Och nu fnissar jag och blir lite generad - men allt för att M önskade vetskap om doften

 

Han svarade

”Wow! Ser ju helt sagolikt ut. Blir spännande att höra vad ni gjort de här dagarna älskling. Du får buteljera Bob doften så alla får sig en liten dos.”

 

Jag skrev

Som jag fnissade och tänkte på dig när man skulle bjuda in någon man tycker väldigt mycket om att delta i den lååånga frigörande dansen imorse. Jag älskar så klart ALLT

 

Hon svarade

”Åh fy fan alltså! Frigörande dans. Jag hade hellre legat med gammgubben.

Egentligen så är det ett under att jag tycker om dig.”

 

Jag skrev

Det har varit overkligt fantastiskt fint, i fredags var jag uppe till fyra - FYRA och kollade på kometregn. Låg på en gräsmatta under en filt med en ny kompis och pratade efter bastufest och bad. Sen blev jag tvungen att ta sovmorgon- men det var det värt.

Igår kväll har vi haft OST-FEST i turkosa och Uppsala Ekeby gröna skålar. Så klart att vi hade

 

Vänta nu? Hade inte jag post-covid för typ en kvart sen

 

Hon skrev

”Är du tillbaka, kära vän?”

 

Jag skrev

Nix. Väntar på tåget i Norrköping, hemma 22.00

High on Life och tröttare än trött men jag har så klart haft det helt jävla underbart. Den lilla ledsna har gått upp i rök eller försvann i alla havsdopp.

Kan det vara det bästa jag varit på?!

 

Jag skrev

Och du - livet blir bra igen. Kolla in den här kvinnan? Var tog trötta, ledsna, dessutom livrädd för höga gungor vägen?!

 

Hon svarade

”Jag har aldrig känt nån trött ledsen livrädd kvinna. Faktisk.”

 

Vänner, familj kärlek och kommunikation alltså. Vilken grej.

 

För det var precis vad jag gjorde, träffade Bob, Linda och över tjugo underbara, ovanliga, vanliga människor. Sju hette Anna - alltså på riktigt, bara en sån sak. Sånt får man uppleva på norra Europas enda skrivarkurs med ostpålägg i vinet.

 

Och vet ni vem jag mer träffade som vet exakt hur man känner igen de ljusa vägarna.

Mig själv, så klart.






 

lördag 22 augusti 2020

När mitt existensberättigande upphör

Igår var en nattsvart dag.
Morgonstress som nog framför allt var hormonkaos i min kropp gjorde att jag fullkomligt tappade det och vrålade först på dottern och sen på min man.
Jag var så vidrig mot mitt barn att jag hade kunnat vara en skräckfilm från Nannyakuten eller ett inslag i Dr Phil om horrendous horrible demon mothers. Jag anklagade barnet för att käfta emot, klaga på allt, maxa grälet, söka konflikt, vara störig etc etc etc. Den enda som var skyldig till allt detta var jag.
Sömnlös make stapplade upp och skällde på mig och frågade om jag inte kunde visa lite hänsyn varpå jag vrålade
HÄNSYN, HÄNSYN?! DÅ KAN JU DU TESTA ATT LEVA MED MINA ÅNGESTNIVÅER OCH HORMONKAOS OCH PMDS.
Han bara suckade...

Ovanstående skrev jag i februari. Sen inget mer. Och någon gång mellan det och nu så nämnde min tioåring att hon googlat mig eller sig och läst något här. Hon tyket det var häftigt och rolig men jag fick galopperande ångest att det var för vuxet innehåll och för utlämnande - så jag stängde ner och lösenordsskyddade bloggen. meddelade ingen - gav lösenord till ingen. I samma veva, tror jag slutade jag lägga upp nåt på andra sociala medier och gjorde även dem privata.
Men så igår kväll, när jag gick och la mig 20.00 för jag stod inte ut en sekund till med dagen så dök bloggen upp på nåt sätt i min googlefeed så jag klickade och tittade och såg att några texter lästs mellan 500 och nästan 2000 ggr. Overkligt.

Så nu läste jag tvåan på ¨topplistan¨ och tröstade mig själv med den. Så tar vi det en gång till
Så jag öppnar den igen. För tröstar den mig så kan den få lov att trösta någon mer. Och jag kanske behöver läsa mer själv eller till och med skriva. Det tycker min psykolog åtminstone... Vi får väl se, för tillfället orkar jag knappt existera. Men jag öppnat väl då - fast jag säger det nog inte till någon. 


måndag 3 februari 2020

TGI Monyay


Vaknade för sent med spänningsvärk i nacken.
Ägnade morgonen åt att försöka trösta, lugna, nå fram till dottern som hade skolstress och kanske allra mest morgonångest. Eller oro som jag säger till barnen för ångest känns lite väl laddat och redan nu tänker jag att det är väl laddat att dela detta, vill inte lämna ut dem. Fast vems ungar vaknar inte med depp och oro i kroppen då och då. ( förmodligen ingens - det är bara jag som fuckat upp mina )

Jag sa så kloka saker som;
Du måste äta, sova och inte frysa - grundläggande behov måste uppfyllas så du har en chans att må bra.
Det du vill nu är att gå så långt in i huvudet du kan och sätta dig på den lilla mörka stolen och stanna där. Det är det mest lockande men samtidigt också det sämsta alternativet. Rädslan är inte rationell. det som hjälper är att kliva ut, lyfta blicken, titta på mig när jag pratar med dig och försöka fokusera på din omgivning. Titta på saker som gör dig glad.

Sen när hon äntligen kommit iväg, så gjorde jag precis exakt tvärtemot mina egna råd. Lyckades stressa upp mig så jag både fick ångest och storgrät. Tjoho, sån är jag, tralala, livsstilscoach nästa!

Och idag, hurra, ännu en måndagmorgon...

En av mina sämsta styrkor som mamma är visst att göra måndagsmorgonstressen värre.
Kanske för att jag är likadan men försöker förtränga det genom att trycka ned ”goda råd” i halsen på mina barn - råd som jag sen definitivt inte följer själv
¨ta det lugnt - det spelar ingen roll i det stora hela¨- yeah right, hur skulle världen se ut om alla tänkte så och inte ansträngde sig
¨du måste inte vara bäst¨- nej just det, men det måste ju jag, i alla lägen även om jag låtsas att jag inte sätter de kraven på mig själv.
¨Ha inte så sinnessjuka krav på dig själv¨- nej just det... se ovan.
¨Ingenting blir ju bättre av att du lägger allt i en enorm hög och väntar på katastrof dominoeffekten¨- nej vänta nu, för det är ju inte just exakt så jag lever mitt liv och särskilt mina måndagmorgnar.
Och kanske den allra bästa är när jag halvskriker till min man
¨alltså var kommer all denna press ifrån det är ju inte från oss - vi har ju aldrig tjatat om skolprestationer¨- eh nej just det, för jag sätter ju absolut noll press på mig själv att leverera över mina gränser och att alltid ligga på topp som mamma, vän, kollega, människa.
Skickar en del av ovanstående , plus
¨Förlåt, jag älskar dig, du är bra precis exakt som du är¨- eh just det för det är ju så jag ser på mig själv att jag är värd att älskas precis exakt som jag är och att jag är bra precis exakt som jag är.

Bara skjut mig nu...

lördag 18 januari 2020

Seven year ache

Idag har vi varit tillsammans i 21 år. 
Herre gud, 21 år, det skojar man inte bort. Eller jo förresten det gör man nog, eftersom skoja bort är mitt vapen i alla lägen för att både stå ut med och njuta av livet.
Och om förhållanden precis som åldrar går i sjuårs-cykler så konstaterade vi imorse att de har senaste sju har varit lite mer än lovligt tuffa. Eller det har rätt ofta varit rent ut sagt förjävliga. Böckerna som just nu ligger bredvid mig på soffbordet summer det rätt väl,
Någonstans från stor kärlek till lust att checka in på avlivningskliniken Tusenskönan, och ibland där emellan tittade solen fram.



Och ibland var vi till och med lyckliga familjen. Och jag har alltid trott på att ¨there´s someone for everyone, and Tommy´s love was Becky¨. att jag var hans Becky och han min Tommy.



 Men med alla smällar som kommit under de senast sju så har jag allt oftare tvivlat på det. 
Tvivlat på om jag orkar mer om livet ska vara så förbannat jävla jobbigt så förbannat jävla ofta. Och vem har sagt att man ska lyckas vara ihop hela livet?

Och i morse när vi konstaterade att 7 år passerat så spelade jag Rosanne Cash's Seven year ache för min man. 
Varpå han sa, ¨är det Trisha Yearwood¨ - GAH, jag blev arg och sur direkt för det är ett solklart exempel på att jag minns ALLT och han inte så värst mycket. 
Så jag ba´, surt och passivt aggressivt ( I excell i passiv aggressivitet )
¨NEEEJ det är Rosanne Cash - vi har för fan sett den live och då pratat om vad just den låten handlade om, eller ja JAG pratade om vad låten handlade om¨, det var dessutom skitdåligt mellan oss just då men det minns du ju såklart inte heller.




Men sen, eftersom JAG minns allt, så kom jag ihåg att stämningen blev bättre under den magiska Rosanne Cash konserten och extra mycket när hon presenterade Etta's tune som handlar om lång, lång kärlek och hur det kan vara att efter ett långt liv tillsammans vakna upp varje morgon och fråga ¨What's the temperature darling?¨ 




Och med 21 års erfarenhet och kanske framför allt de senaste åren så har jag lärt mig att det är okej att vi har totalt olika minnesbilder av rätt mycket och har upplevt samma händelse på totalt olika vis - det vill säga de händelser som min man överhuvudtaget kommer ihåg. Och för att fördjupa sig i hur minnet kan skilja sig åt rekommenderar jag varmt HBO's the affair - som faktiskt hjälpt mig att se min man med snällare ögon och fatta att han på riktigt inte minns eller minns fel, eller annorlunda än jag minns är väl den snälla tolkningen. Med detta inte sagt att någon av oss haft en affär alltså.

Och jag är rätt säker på att han minns när vi såg en annan amazing countrylåt och jag grät så tårarna sprutade.




This was my greatest love

My one and only love
And this is me
Back when we were beautiful
See
I don't feel very different

She said I know it's strange
I guess I've gotten used to
These little aches and pains
But I still love to dance

You know we used to dance
But night away
Back when we were beautiful

Och okej så gamla är vi inte och vi är faktiskt båda två vackrare nu än för 21 år sedan men fy fadriken vad gamla och slitna vi är då och då.
Och just nu är det bra efter ett extremt tufft år då jag faktiskt stått med ena foten utanför dörren ganska många gånger. Och jag hoppas verkligen att det förblir så och att vi båda ser till att det blir 21 år till. För trots sitt stundtals usla minne så är min man som skickar såna här låtar till mig när livet, känns som tuffast, vidrigast och jag är beredd att kasta in precis alla handdukar som finns.


Den som lever får se, men just nu är det vi två och tänker så förbli.




torsdag 16 januari 2020

Tidig torsdagmorgon bara tuppen är mer galen än jag

vaknar
går upp
krockar med dottern i badrummet
krockar med mannen i köket
går och lägger mig igen
ligger och vrider mig i en halvtimme
går upp igen
kramar mannen
letar upp dotterns glasögon
de går
klär på mig
funderar om jag verkligen ska ha de har strumpbyxorna till den här blusen
börjar skala ägg
samtidigt röjer jag lite på diskbänken
funderar om stora dottern fortfarande är hemma
kör avfallskvarnen
tar på en kofta
den luktar kaffe
lägger kaffekoftan i tvätten
skalar klart ägget
plockar upp sopor och kör dem i avfallskvarnen
stora dottern verkar ha gått
känner att min kånken doftar som en kaffefabrik sen häromdagens mastodont utspillning av latte över hela mig och hela väskan- därav koftan
äter ägget
funderar på att slänga det i princip tomma saltpaketet
diskar om lite grejer i diskstället
de blir ändå inte rena
får syn på min hundtassskitiga hoodie
funderar om den ska i tvätten
börjar göra gröt
funderar på att fylla på kanelen
funderar om vi har kanel att fylla på
byter blus
strumpbyxorna matchar fortfarande inte blusen
lägger hoodien i tvätten
samlar upp lite hundleksaker från golven
gröten plingar
skriver handlelista
börjar leta efter min termosmugg
förbannar alla plastflaskor och termosar vi har i skåpet
rensar och svär
kastar plastskräp i plastinsamlingen
äter gröt
börjar rensa ut alla matrester ur kylskåpet
svär
kör avfallskvarnen
diskar ett ton plastburkar
kollar så jag inte missat några misstänkta grönsaker
ruccolan får leva några dagar till
går och sminkar mig
konstaterar ännu en gång att min foundation får mig att se gul ut
inser att det finns en liten detalj i blusen som faktiskt matchar strumpbyxorna
plockar upp allmänt skröfs från badrumsgolvet
rensar handfatet på sminkrester och tre brudars hårstrån - klöks - svär
inser när jag står med hårrester i handen att jag har mega-PMS
därav frenesin
funderar på vad fan det ska vara bra för
funderar på att lugna ner mig
lugnar inte ner mig
lägger ner mensskydd i kaffekånken
putsar av handfatet, kranen och toan när jag ändå är igång
häller kaffe i termosen
börjar rensa upp bland tidningarna på köksbordet
fyller pappåtervinningen
mikrar ikaffe till kaffet
tömmer alla soporna 
försöker spara plast och tömmer badrumssoporna med handen
blir kladdig, klöks, svär och tar till slut allt i plastpåsen
samlar soppåsar och återvinning i hallen
sätter i nya soppåsar överallt - svär
torkar diskbänken - luktar på trasan
tömmer halva diskstället
förbannar alla plastburkar
släcker lamporna i sovrummet
passar på att bädda till mannens säng och plocka upp lite kläder från golvet
går för att släcka i döttrarnas rum
hittar smoothieglas, tom colaflaska och täcke vid soffan
tar hand om det
nej skiter i täcket - det får ligga kvar
torkar på diskbänken
hittar mer pappsopor som jag trycker ned i påsen vid hallen
tar på läppstift
packar ned dator och kaffetermos i kaffekånken
hur ska jag tvätta den
kommer det hjälpa att impregnera den på nytt
mobilen plingar
hämtar handlelista
hämtar handlekassar
lägger kassar i kaffekånken
handlelapp i blusflickan
konstaterar att jag kommer tappa handlelappen ur den lilla fickan
funderar över var och när jag ska handla
tar på skorna 
skorna matchar helt klart strumpbyxorna men frågan är om de inte skär sig med blusen
läser sms
funderar över eftermiddagen
tar på mig jackan, den luktar kaffe och har leriga tassavtryck på magen
tänker ännu en gång att jag borde sy i jackans tappade knapp
känner mig sjuk i huvudet
och svettig
kånkar ut sopor och återvinning
allt luktar kaffe
hissen luktar blöt hund
vinglar bort på cykeln till återvinningen
cyklar mot jobbet
kan känna kaffedoften från kaffekånken på ryggen
stannar vid ett övergångsställ
kollar mobilen
sätter i hörlurar och lyssnar på George Michaels They wont go when I go
flyttar kaffekånken till cykelkorgen
cyklar mot jobbet
funderar ut den här texten
skrattar lite
funderar över vad fan det ska vara bra för 
tänker att det är inte konstigt att jag är utmattad
tänker på en rolig och klok text jag fick häromdagen
tänker ut en rolig meme att skicka tillbaka
lyckas ändå anlända näst-först till jobbet 08.25 med imma på glasögonen och något vilt i blicken






torsdag 9 januari 2020

Ska det vara så här?

Ni vet en sån där morgon när det är mörkt, kallt och blött och man vaknar och tänker, nä ska livet vara så här jävligt, ska jag verkligen behöva kliva upp nu och gå till jobbet, sträva i mitt anletes svett, gå hem, äta, sova, dö? 
Ja, sova eller dö känns ju i och för sig just då båda två som ytterst lockande och vilsamma alternativ och mitt anletes svett var väl ändå att ta i, men ändå.
En sån där dag när det jävla jullovet äntligen är slut och den förbannade skolan börjar igen. Hurra vad kul med jullov - vad härligt med nya friska tag i skolan och på jobbet - kanske ni tänker - för ni är minsann positiva till naturen och inte lagda åt det svårmodiga hållet. Fast det är ni nog inte och då känner jag nog inte er.

Och jag tittar på mina döttrar och tänker NÄR ska de drabbas av att morgonångesten kväver deras strupar och gör att den enda rimliga känslan i hela världen är att lägga sig igen och bara ge upp. Märk väl, inte OM, utan NÄR, för att de skulle slippa undan föresvävar mig i princip aldrig. Fast att jag är medveten om att det är så jag tänker innebär ändå någon slags personlig utveckling genom åren.

Fast jag har ju klarat mig ända hit, trots tusentals sådana morgnar och jag lever ju och är till och med glad åtminstone en liten stund vareviga dag - till och med under de allra allra jävligaste. Och jag kom ju upp i morse, både klädde mig, åt frukost och sminkade mig fast sängen ropade ¨kom och lägg dig igen - den finns ingen som helst mening med någonting¨.

Och barnen kom iväg till skolan, utan knot, till och med en av dem riktigt glad och förväntansfull, fy fan vad underbart - hoppas hon inte blir besviken, la jag självfallet till i mitt inre för säkerhet skull. 

Och jag cyklade i beckmörkret och tänkte dömande tankar om människor utan cykellysen, särskilt de som lät sina barn cykla utan lysen. Nåväl, en dag ska vi alla dö och den kan ju lika gärna inträffa tidigare än senare, sörrru.

Men så kom jag fram och såg genom fönstret hur en av mina favoritkollegor bryggde kaffe, trots att hon inte ens dricker kaffe själv. Och kontoret var nystädat och det fanns baske mig icke-gammal ikaffe i kylskåpet. Så jag tar väl och står ut en stund till.