Translate

måndag 27 november 2017

Nu ska vi vara, nu ska vi vara snälla och helst TYSTA



Snälltåget. 
Kaffe, bridge, ginger ale 
Fem timmar läsning
4 seriealbum, Sara Graner, Nina Hemmingson, Nana Johansson och Mats Jonsson
En depressions diktbok
En HSP-bok
Och en svår biografi
Och en ny och en gammal dagbok
Blir spännande att se vad jag tar mig igenom



Det sitter en ettåring bakom mig, en rökluktande man bredvid mig och ett babblande ungdomsgäng i kupén plus en kvinna som pratar i mobil. Och någonting piper entonigt!!!!
Fram med öronpropparna och andas genom munnen
Och nu satte ettåringens pappa igång Emil...




Nu klev det på ett HÖGLJUTT fyraårigt tvillingpar. Det är nu en får ta fram kaffet och bridgeblandningen redan i Lund


Två seriealbum senare...

Bredvid mig sitter nu stor svettluktande man och sover. Med jämna mellanrum tippar han över på mig. Var är min stun gun?

Åhhh herre guuud nu byter pappan bakom bajsblöja i sätet

Åksjuka på X2000 får i fortsättningen vara värt det för tyst kupé 

Och nu blev det signalstopp i Gnesta. Ingen avgångsprognos

lördag 18 november 2017

Föräldramötet och föräldrafränder

Min plan för idag var att bara sitta still och läsa böcker. Den gick lite snett...


Började istället städa mina bokhögar. Sisyfos Sisyfos... 
( en avstickare angående litterära referenser, citat, mm så tycker jag att det var vidrigt att sätta Ebba BT på prov/pottan och se om hon kunde svara på klassiker-författare. Hade sannolikt inte gjorts mot en man och vem kan svara rätt i en sån situation. Och folk som säger att det är ¨ryggmärgskunskap¨ bör skaffa sig ett liv ) 

Vill typ kasta allt vi äger och aldrig mer köpa nåt ( alternativt ha två rum till och ett par bokhyllor till ) Yep typiskt pms beteende. 

Jag höll på från 9 till 14, samtidigt som vi städade och tvättade och jag sa trevliga saker till min man som ¨bara för att du aldrig behövde hjälpa till hemma som liten så tycker jag ändå att våra barn bör hjälpa till mer, men där tycker vi kanske olika . FNYS, PUST, SUCK¨
Alltså jag är så sjukt charmig när jag lägger manken till.





Kan nu glatt meddela att det är dubbla rader även i nattduksbokhyllan och att jag irriterar mig på den lilla halvmeter högst upp till vänster som Magnus snikit åt sig.
Och det är fortfarande högar på golvet, på skåpet och i vardagsrummet.



Nåväl till föräldramöte och föräldrafränder. Text with the best;





Den irriterade som bara vill skynda på allting kan förresten också vara jag. Och i min ungdoms dagar var jag den irriterande genusmedvetna, politiskt korrekta prettot.




Jag grät av skratt och vi roade oss med att peka ut oss själva och föräldrar vi mött genom åren. Alla i avsnittet har vi mött plus ¨den som har noll koll¨, ¨den livrädda¨, ¨den alternativt ifrågasättande¨, ¨den som inte kan skilja på föräldramöte och utvecklingssamtal¨, ¨den präktiga¨, ¨den självutnämnde experten¨, ¨de där som man varje gång tänker alltså VEMS föräldrar är det där¨, ¨de högljudda som skrattar mest och ställer förvirrade frågor¨ tenderar att bli mina favoriter.

Och sa idag till Magnus om ett föräldrapar, ¨fan vad jag gillar dem, de är också trötta, deppiga och ångestfyllda¨ och har inga problem med att dela det.

Funderade över den andra typen ¨pigga, glada och positiva¨ när jag genomled 1 timme och en kvart av olika flöjt, keybord och dragspelssolon. Där satt en del och fånlog lycksaligt medan jag satt på det kalla, grusiga golvet och frös och fick ont i ryggen och blev irriterad på stökiga ungar. Tänk om en kunde vara en fånleende obekymrad typ. Well it aint gonna happen.

Och tänk vad trist bloggen skulle bli. Eller så skulle den bli en succé fylld av lycka och välgång och filtrerade myspys bilder och inredningstips. Detta kommer vi aldrig att få veta... Såvida jag inte genomgår en metamorfos.,



Om jag tänker efter så är inga av mina närmsta vänner ¨pigga, glada och positiva¨
I like 'em mad, bad and anxiety ridden. För att jag känner igen mig? För att jag inte litar på att de andra är äkta? För att de är mer givande att prata med? För att det oftast krävs mörker för att kunna vara riktigt rolig och även för att ibland kunna vara riktigt jävla glad?

Eller jag har faktiskt två som är ¨pgp¨, hur har de slunkit igenom filtret? 
Och nu läser ni och undrar, är det mig hon menar?! 

Och ikväll ska arga tanten på stor fest. Massa dans, säkerligen massa roliga likasinnade människor, till och med massa alkoholfria drinkalternativ och säkert jättekul.

Förra året mesade vi ur och ställde in sent på kvällen, bör inte upprepas även fast det just nu låter lockande där jag sitter trött och svettig och med en mycket obehaglig blodpuddingsdsoft inpyrd i vårt halvstädade hem.

onsdag 15 november 2017

Äh far ända in i baljan med dig

För övrigt anser jag att Kartago bör förstöras.

Nej just det, patriarkatet menade jag.

Och könsmaktsordningen

Och sköna snubbar

Och coola lirare 

Och gubbjävlar

Och alla män som kommer undan med att vara idioter för att en kunnig, plikttrogen, organiserad, överkvalificerad kvinna täcker upp för dem

Och ikväll brinner min vrede över alla former av  förtryck, sexuella trakasserier och vanligt jävla pisspenisbeteende så starkt att alla borde darra.



tisdag 14 november 2017

Tykke Ida - eller tänk att få vara bara Underbara Ida

Har precis sett den danska dokumentären i två delar, Tykke Ida

Gick rätt in i hjärtat så att jag genast vill skriva till denna Ida att hon är underbara Ida.

Gav mig också oro att jag kanske inte längre kunde stå för min gamla debattartikel 
Vari ligger det modiga i att visa upp en helt normal kvinnokropp?

Men det kan jag fortfarande - nästan i alla fall. För det är inte kroppsaktivismen jag motsätter mig utan att vi ändå sitter fast i kroppsfixeringen så till den milda grad att vare sig vi visar upp 5 kilos övervikt eller 50 kilo så anses det modigt.

Men så länge vi lever i detta kvinnoförtryck så behövs kroppsaktivisterna. Och gud vad jag hade behövt se Idas instagram när jag var 12, 15, 25 och 35 och alla andra åldrar med.

Och jag hade behövt Lady Dahmer och Stina Wollter och Brittany herself och massa andra som finns där ute på sociala medier som slåss för rätten att se ut precis som man vill.
Jag hade en favorit tidigare som hette ¨denna feta kvinna¨, men tyvärr är hon inte kvar på Instagram längre. eller tyvärr, vad vet jag om det. Hon mår förhoppningsvis toppen utan sociala medier ( jag mår själv mycket bättre efter att ha misnkat min sociala medier konsumtion till en hundradel av vad den var )

Även om det innebär att vi fortfarande är fast i att värderas utifrån vårt utseende och vårt kön. För nu är jag sannerligen ingen kroppsaktivist expert men jag hittar inte direkt några män när jag scrollar i flödet av Kroppsaktivister

För vi lever ännu i ett patriarkat där du som kvinna är först kön, sen kropp, sen kvinna och har du tur blir du ibland sedd som människa utan de tre föregående epiteten. Fast många kvinnor går genom livet utan att någonsin vara något mer än sitt kön.

Och det är även så jag livet igenom värderat och nedvärderat mig själv mig själv.

Fast jag har ignorerat det sexuella könet, ¨för så feta fula tjejer som jag kan inte vara sexiga eller förvänta sig att bli åtrådda¨

Och kroppen, min stackars kropp. så mycket stryk jag gett den och fortfarande ger den när psyket vacklar och stressen tar över.

Och det där med kvinnlighet är fortfarande svårt eftersom det inte tillhört mig, så okvinnlig som jag ansett mig vara. 

Och jag får magknip när jag tänker på hur mitt åttaåriga jag värderade mig själv som ful och fet.

Var på simhallen med min åttaåring igår och då kommer sådana minnen som stora moln av sorg över mig.

Sen fortsatte jag att döma mig själv livet igenom utifrån fettmängd på magen. 

Gjorde det exempelvis igår i duschrummet på simhallen där jag beundrade en stor tjock kvinna och tänkte ¨okej jag är inte lika stor som hon är men hon är ju läcker¨.
Så tittade jag på de andra tre duschande kvinnorna och konstaterade att jag minsann hade större mage än vad de hade och de hade ju dessutom bröst som balanserade upp deras kroppar. 

HA! som om mina hädangångna bröst någonsin balanserade upp min groteska mage i min stenhårda domstol.

Och detta eviga idiotiska jämförande, är jag lika tjock som hon, är jag tjockare, är jag smalare, bedöma bedöma bedöma. Jag kan till exempel sitta i soffan och fundera på hur pass lik jag är deltagarna i Biggest loser. Även de som väger dubbelt så mycket som jag

Men som psykiatrikern brukar säga ¨se hur långt du kommit istället för hur långt du har kvar¨

Saker jag kommit över...

Dygnet runt kroppshat
Bantning
Kräkning
Anorektiska och bulimiska tendenser
Att ha alldeles för stora kläder för att gömma mig
Välja bort massa kläder för sådana kvinnliga plagg kan ju inte en grabbig okvinnlig typ som jag ha
Att konstant hålla in magen ( jodå jag gör det dagligen men inte konstant )
Att inte våga äta sötsaker på stan i rädsla att bli dömd
Ha polotröjor uppdragna över hakan för att dölja obefintlig dubbelhaka ( mycket usel metod kan jag meddela )
Mäta mina kroppsmått med måttband
Att definiera mig själv som okvinnlig
Odisciplinerad
Ovärdig
Att tro att jag är för fet och deppig för att gilla att dansa
Tro att folk beskriver mig som ¨hon den lilla tjocka¨, det trodde jag typ hela högstadiet/gymnasiet vilket är barockt utifrån bildbevis dock helt förståligt utifrån självkänslan

Så för Underbara Idas skull och för mina döttrars skull så delar jag denna. Inte för att det är modigt utan för att det är livsviktigt. 

För hur ska vi någonsin bli kraftfulla och jämställda människor om vi sätter så mycket värde på eventuellt fettöverflöd istället för de unika underbara individer vi är.






Och medan jag försöker ta en bild på min mage så inser jag som alltid att den är fan inte så grotesk stor som demonerna stundtals säger. Och medan jag sitter och försöker fota komma Lilla Vild och undrar vad jag håller på med.

Jag svarar att jag tar en bild för att visa att det är okej att se ut precis hur som helst. 
Och hon klappar mig på ickebrösten, piper mig i naveln och skakar min mage så den dallrar och säger ¨sån där mage vill jag också ha¨


In the words of Lady Gaga

I'm on the right track, baby I was born this way.

Och häromdagen fick jag syn på mig själv i hallspegeln och tänkte instinktivt ¨jävlar vad snygg jag är¨ och chockerades lite av glädjen i att känna det så innerligt.
Undras när jag tänkte det första gången om mig själv, jag var ju åtminstone över 30.
Och den känslan kommer av hur jag mår inombords och inte av skalet utanpå.









måndag 13 november 2017

¨reading is my inhale, and writing is my exhale¨

¨Att läsa är som att andas för mig¨, så inledde en kompis sin nationella prov uppsats i svenska när vi gick på gymnasiet.
Detta hånade vi henne självfallet hårt och hjärtligt för såsom tonåringar pläga göra.

Fast hon hade ju rätt - redan då. Läser Carry on warrior av Glennon Doyle och hon skriver ¨reading is my inhale, and writing is my exhale¨ och det stämmer för mig med. Därför vill jag komma ihåg att andas ut oftare. Trodde att jag sedan cancerskräcken haft svårt att andas ända in men upptäckte genom terapi att det jag har absolut svårast för är att fullkomligt andas ut. Ständigt spänd, oftast andningen högt uppe i halsen.

Ett helt liv av lust att skriva och att inte våga göra det. För vem är väl jag, att tro att någon vill läsa vad jag har att säga, och att dessutom ha mage att tro att jag skulle vara bra på det.

Skrev en blogg i huvudet under första föräldraledigheten.
Startade en under andra föräldraledigheten, den hette "sällskap med skulden" för jag kände skuld över precis allting, skuld över att finnas till, skuld över att vara människa och skuld över att vara Jag. 

Det blev aldrig några inlägg.
Jag var väl för upptagen med att känna skuld.

Det tog tio års uppmuntran och en potentiellt dödlig sjukdom för att jag skulle våga slå mig ned vid tangentbordet.
Och inse att det enda jag kan göra är att fortsätta framåt så följer min motvilliga hjärna/själ så småningom med på tåget. 

Move your ass and your mind will follow.

Carry On, Warrior: Glennon Doyle Melton
Och jag är förbaskat ärlig här, men ändå tillrättalagd. Jag är medveten om att jag formulerar mig, fritt från hjärtat men med viss censur.

De svåraste sanningarna får mina bästa vänner höra först. Vilken ynnest det är att ha vänner att dela mitt innersta jag med. Eller ynnest och ynnest. Det är inte direkt något som dimper ned i knät på en som mannagrynsgröt från himlen utan något som kräver två personers engagemang, ansträngning och villighet att kliva bakom fasaden och när en väl klivit bakom den så kliver en ännu längre och kommer bakom nästa fasad också.
Peeling the onion som det kallas inom Gestaltterapi.

Momastry

En sanning värd att dela är att jag har dygn, timmar, minuter, sekunder varje dag då jag tycker att livet är oerhört svårt att leva. Skrämmande, oförklarligt, overkligt och tröstlöst.

Men jag har lärt mig leva med det. Och ett sätt att stå ut är att läsa, skriva och prata och framför allt dela med mig.

lördag 4 november 2017

Läslov och förlorad potential

Gahhh, varför skriver jag inte varje dag som jag vill?
Inte här.
Inte dagbok.
Inte bok.

Min bror skrev som svar på liknande fråga  något i stil med ¨ja skriv, du är ju bra på det, skriv kort istället för skitlånga listor över böcker du läst¨ 
Och först och främst, att min bror läser det jag skriver och ger mig komplimanger för det betyder så oerhört mycket för mig. Lillasyster-komplexet lever än, om än inte lika omfattande. En av de första gånger jag minns att min bror sa att han var stolt över mig var precis efter min TV-utbildning då jag jobbat på Bolibompa inför millenieskiftet. Och eftersom jag sen inte utvecklade denna TV-karriär till dess just då lysande potential så har jag nog sen gjort om det till att han inte är stolt över sin ¨misslyckade UFO-lillasyster¨ ( fast jag har ju slutat kalla mig själv för sådana nedsättande kommentarer... )

Och de där skitlånga listorna med böcker har en poäng, för de formar den jag är. de hjälper mig växa och utvecklas och de håller mig i handen när jag inte själv orkar det.

Och läsning har en poäng - eller tusen poänger. Bara det att höstlovet faktiskt numera heter läslov, även om ingen förutom pedagoger i veckobrev kallar det för det. LÄSLOV - vilken fantastisk idé, och nödvändig idé

Senast igår berömde jag Signe för hennes ordförråd, hennes förmåga att skriva för hand, uttrycka sig och stava rätt och jag sa, som alltid,  ”du vet varför du är så bra på detta eller hur”
Och det gör hon. För att hon läser böcker. För att jag aldrig gett upp utan satt bok efter bok i hennes händer och för att jag fortfarande läser högt för henne fast hon är 12 going on 17.

Det är skrämmande hur läs, skriv och stavningsförmåga försvinner. Och hur den påverkas av segregation, har vänner födda i Sverige men uppväxta i områden som Rosengård som knappt kan stava och får kämpa för att formulera sig i skrift. 

Elvira sa någon gång ”alltså jag har aldrig haft jul eller födelsedag utan att jag fått en bok av mamma”  varpå jag svarade att nej och det kommer du heller aldrig få uppleva.

So what have I read for you lately. eller snarare vad tar jag med mig från de skitlånga listor av böcker jag läst?!

Vi tar det baklänges.
I morse läste jag tidningen;

Glöm inte att älska dig själv för kvinnan du var igår, men också för kvinnan du är idag. 
Katra Shukri 
Hon gör poesi om att vara svart, kvinna och muslim


Och den meningen gick in i hjärtat apropå tankar på förlorad potential och att älska alla delar av sig själv.

Dessutom försökte jag i morse minnas kvinnan jag en gång var efter att jag och Magnus igår såg filmen While we're young, om ett 40+ par som börjar umgås med ett 25årigt par.

Det vi kom fram till var att vi vill verkligen inte vara 25 år igen. Först tänkte jag, men 25 då hade vi bara varit ihop i 1-2 år och borde varit nyförälskade och härliga.
Det var vi inte, år 2000-2001 var vi båda arbetslösa och deppiga och levde på alfakassa, 3500 var i månaden. Och i slutet av 2001 gav jag upp min aldrig blommande TV-karriär och började resignerat jobba på bokhandel och passade sen på att skämmas för det de kommande sex åren. Fast som Magnus sa, du hade ju aldrig stannat sex år om det inte varit för att du fick Linda på köpet och det har han ju så klart rätt i. 
Men alltså åren mellan 25-30, vad gjorde jag då? Vem var jag? Det jag minns är ganska mycket ångest, depression, tristess och framför allt själv förakt på grund av avsaknaden av karriär. Minns också massa kompishäng, kaffedrickande och TV-tittande.


Och om poesi skrev jag igår till en vän;

Jag tycker nästan all poesi är obegriplig. Men Tranströmer kan stundtals nå mig med sitt ljusa mörker eller mörka ljus.
Annars gillar jag typ Sonja Åkesson, Kristina Lugn, Bob Hansson, Emil Jensen så jag är väl kiosklyrikens vän.
Men i min värld finns inte fin och fulkultur bara kultur!
Jag är lika mycket Kieslowski som Kardashian, lika mycket Frida Hyvvönen som Dolly Parton. 
Och jag gillar dikter som jag förstår men romaner vinner alltid.



I bakgrunden fyra kusiner som aldrig kommer behöva uppleva en födelsedag eller julafton utan bokpaket

Igår läste jag dessutom ut Sara Paborns Blybröllop. 
Jag ställer mig i kö på böcker jag läser om i tidningen eller hör om och sen är det spännande att se om jag minns varför när jag väl får dem. Blybröllop - mindes verkligen inte varför jag köade på, men frälst efter ett par sidor, se nedan


Sara Paborn Blybröllop

Sara Paborn Blybröllop

Diskuterade läsning med en vän och svarade på hennes fråga om varför jag inte blivit bibliotekarie.

¨Ja stackars alla som inte ”tvingats” fly in i böckernas värld
Den korta versionen är:
Jag gick ju en termin på biblioteksutbildningen. Stod inte ut med mer studier, uppsatser och framför allt inte föraktet för skolbibliotek och drömmen om det papperslösa e-biblioteket på tetra pack och stunden då de bollade tankar som att bibliotekarie skulle byta namn till informations arkitekt!
Plus att varje studiebesök fick mig att kräkas, plus att jag jobbade ihjäl mig på Hamrelius för att ha råd att plugga och landade i att Hamrelius - nya fräscha böcker vann över snuskiga biblioteksböcker med snorkråkor i. ¨

Tar med mig från Blybröllop, ett citat av ett citat;


Oavsett vad du är menad att göra, gör det nu. Omständigheterna är alltid omöjliga. 


Doris Lessing

Samma vän sände mig denna. Och in i hjärtat träffar anvil - järnstäd. För det är så jag visualiserar min nacke. Dålig visualisering - jag vet. men det är så den känns. Där sitter all sorg, all skräck och eventuell all ouppfylld potential



Detta anvil är också ett skäl till att jag inte skriver som jag skulle önska eftersom jag har så extremt mycket huvudvärk och migrän och mina ögon inte riktigt klarar så mycket skärmtid.


Men efter Dubrovniks ambitiösa önskelista så har jag endast mediterat två gånger MEN jag har faktiskt varit hos en fantastisk kiropraktor som såg hela mig och kunde hantera min gråt och rädsla och min absurda skuld att det ¨är mitt fel att jag inte kan slappna av¨, för vi vet ju ¨om jag bara skärper mig¨ så blir jag både zen buddist och framgångsrik författare...

¨Om jag bara skärper mig¨ är min hammare mot städet. Vill hellre ¨älska den kvinna jag var igår¨ och tillåta mig styrkan ¨to think, to feel - to dare, to do and to suffer¨


Och ur Oprah Magazine, ord av Glennon Doyle;


          


Och köpte hennes bok efter att ha läst ett par krönikor och intervjuer i samma tidning. 
Väldigt läsvärd och fick mig att tänka mycket på de val jag gjort i livet, medvetet och omedvetet för att skydda mitt sårbara inre.

Love warrior

Notera att  Eddie Izzard boken är från biblioteket, jag har alltså kommit över min snorkråkeåsikt. Eller jag har alltid tokälskat biblioteket men varit bokhandlar bortskämd med tillgång till alla nya böcker, men numera köar jag på en hel del ( OBS nya böcker - mindre snorkråkerisk ) för att vi inte ska behöva medverka i Hoarders eftersom jag nog trots minskning köper minst ett par böcker i veckan ( loppisböcker, tydligen ingen snorkråkerisk )




Believe me

Seg bok i början men tog sig rejält och från den tar jag med mig att våga tro på att drömmar kan bli verklighet och att överhuvudtaget våga drömma för den delen. Jag är baske mig bara 42, ouppfylld potential kan ju förändras och jag är som tur är 42 och inte livrädd, självattackerande 25åring.

Orden jag tar med mig;

Believe

If you build it they will come - ( har jag med mig ända sedan Kevin Costners tid )

Dont get somewhere as fast as possible
Get there as Good as possible


Okej, jag har läst 11 böcker till, men det får bli en annan skitlång lista för nu har jag ont i järnstädet och tänker ta en promenad och tända ljus på kyrkogården och fundera över livet.
Nej, jag tänker förresten inte fundera ett skit, det gör jag mer än tillräckligt.
Jag tänker bara andas.




fredag 27 oktober 2017

Jag ger dig min mooorgooon...

Cyklade till jobbet och var på osedvanligt gott humör.

Lyssnade på Tomas Andersson Wijs version av Vågor där han sjunger 
¨så jag spar ett leende för jag vet det har vänt förrut¨

Tänkte på livets vågor och hur depression och ångest alltid släpper taget, okej de tycks alltid komma tillbaka också men varje gång vänder det. Så det är skönt att kunna njuta när morgonen bara känns bra.

Var på så gott humör att jag inte ens blev arg över att jobbköket var fullt av disk utan jag satte på kaffe, plockade ur diskmaskin och tog för en gång skull hand om den överfulla vasken.

Kaffet puttrade i bakgrunden, jag nynnade 

men vänta nu vad är det som puttrar, det porlar liksom lite mer...

Det finns en poäng med att stänga tappen efter man tömt kannan...


 Och sen när man  torkat och torkat och torkat så kan man råka fastna i filtret och dra ut det så att man får torka lite till och bränna sig lite skönt på kaffesumpen...




 Sen kan man glatt beskåda det gnistrande golvet och få syn på gardinhelvetet...



 Och det här mina kära vänner, det är inte kaffe utan det är klimakterisvett som vallade fram under rengöringens vågor...


Kaffefläckarna har jag istället på knäna, både snyggt och praktiskt!