Translate

söndag 8 december 2019

Dags att skriva en ny pjäs...

Gick en livsomvälvande kurs - där jag bland mycket annat fick höra att det vore spännande om jag spelade en ny melodi, skrev en ny pjäs, släppte taget om en del av det gamla.
Detta tog jag så klart till mig ett eller ett par hundra snäpp för mycket och tänkte - ALLT ska bort, jag börjar om, ut med det gamla och in med det nya - som den all or nothing person jag stundtals är. 
Så det var nära att jag raderade bloggen där och då. Som tur är besinnade jag mig och bara stängde ned den och lät beslutet vila - jag sa ju att kursen var livsomvälvande.

Ett skäl till att jag stängde var att jag tänkte att den gjort sitt, fyllt sin funktion och att jag nu verkligen vill skriva en ny pjäs, starta ett nytt kapitel etc.
Men ett mer känsligt skäl var att jag stängde den för att jag inte ville att de andra kursdeltagarna skulle googla mig, läsa den och tycka att jag var en självömkande stråkkvartett på repeat. I bilen hem sa dock en av deltagarna ( för övrigt hen som skrämt mig mest och vice versa ) att det lät ju otroligt sorgligt om jag stängde den av det skälet och en annan sa att hen gärna skulle ha läst det jag skriver.

Och nu har det gått ett par jobbiga, fortsatt omvälvande och stundtals helt hudlösa månader och jag funderar vidare. Det är ju framtidens kapitel jag skriver och jag vill se på dåtiden med snällare glasögon - jag kan ju inte radera dåtiden men jag kan se på den med mycket större självmedkänsla och någon gång sjunker väl Maya Angelous ord in;

“I don't know if I continue, even today, always liking myself. But what I learned to do many years ago was to forgive myself. It is very important for every human being to forgive herself or himself because if you live, you will make mistakes- it is inevitable. But once you do and you see the mistake, then you forgive yourself and say, 'Well, if I'd known better I'd have done better,' that's all. So you say to people who you think you may have injured, 'I'm sorry,' and then you say to yourself, 'I'm sorry.' If we all hold on to the mistake, we can't see our own glory in the mirror because we have the mistake between our faces and the mirror; we can't see what we're capable of being. You can ask forgiveness of others, but in the end the real forgiveness is in one's own self.

Dessutom har jag ensam på min kammare och hos min nya psykolog konstaterat att det jag saknar i mitt liv är kreativitet och då främst skrivande. Jag skriver i och för sig väldigt mycket dagbok men det är inte riktigt samma sak. 

Och jag konstaterat gång på gång att det är viktigt för mig att få vara allt det jag är:

Ljus och mörker
skratt och gråt
lätt och svårt
tramsigt och tungt
vått och torrt

Men en av de mest omvälvande insikterna är att eftersom jag vill att andra ska älska hela paketet så behöver jag själv också älska hela paketet inte gå runt och tro mig sträva efter det lätta, ljusa och glada medan jag inombords stenhårt håller fast i bilden av mig själv som svartsynt, svår och pessimistisk. Det blir en helt omöjlig och kvävande kamp. GAAAHHHH detta fattade jag nu - i skrivande stund...

Jag insåg under kursen att det är jag som skriver berättelsen om mitt liv och att jag kan välja med vilka glasögon jag ser på mig själv och på världen men fullt hur mycket motstridigheter jag har inombords kring detta föll på plats just nu.








torsdag 1 augusti 2019

Ibland blir livet mig övermäktigt. Jag tenderar att ignorera det och fortsätta i full fart framåt, testa att springa ifrån känslorna på alla möjliga sätt.

Har du lagt ned bloggen?

Det är en fråga som dyker upp då och då, allt mer sällan dock.

Och kommentarer som ¨det var kanske lika bra¨ eller ¨nu önskar jag att bloggen fanns¨och ¨jag saknar ditt skrivande¨och ¨du kanske inte behöver den längre¨

Nej, inte nedlagd även om det var väldigt nära total nedläggning, utplåning, radering runt årsskiftet. Fast hur radera något som finns lagrat ändå - jag tror det är nåt elektroniskt - jag vet i fan hur det går till.


För plötsligt drabbades jag av vrålångesten, har jag lämnat ut mina barn? Är mina texter om mitt liv en potentiell börda/skam/obehag/mobbningsgrund för dem? Känn på den mammaångesten ett tag...



broderauttexten


Landade i att jag inte har det, att den som ¨lämnats ut¨ är jag och dessutom frivilligt och medvetet och jag ser det inte som ett utlämnande utan som en räddning. Jag tror att jag delvis skrev mig frisk.




Statistiken visar också hur livet kom tillbaka och andra saker fick mer plats. 2014, 2015 var jag heltidssjukskriven och 2016 deltidssjukskriven. Och sen heltid.

Och alldeles nyss har jag varit sjukskriven på nytt. Men inte på grund av skitjobbiga saker i familjen, stundtals outhärdligt på jobbet eller enorma förändringar som jobbbyten, flytt, sjukdom, krisande barn, död, skilsmässor som vi och våra närmsta gått igenom. Trots att dessa saker är bland de mest utmattande en kan uppleva så är det inte tillåtet att vara sjukskriven för det enligt försäkringskassan. Då tycker de att en ska byta jobb, undrar om de även tycker att en ska byta familj, byta själ kanske?!
Och jag har bara varit sjukskriven över sommaren, för längre går inte, Nänämän sa familjen Nänämänsan. Och det går verkligen jättebra att vila upp sig med utmattning samtidigt som en har semester, sommarlov, lediga barn och familj. Oj, oj, oj vilken rast vilken ro. Sjukskrivning känns ju nästan lite överdrivet under den oas av stillhet...
Var enda dag var som på bilden...
Eller vänta nu, kan vara så att jag förskönar verkligheten ett ton eller två.



För ibland blir livet mig övermäktigt. Jag tenderar att ignorera det och fortsätta i full fart framåt, testa att springa ifrån känslorna på alla möjliga sätt.
Så även detta år, som varit überjävligt mer än lovligt och fullpackat med stora, utmattande förändringar. Positiva och negativa förändringar, båda suger tyvärr lika mycket musten ur mitt högkänsliga jag. Det var till slut min man som sa ifrån att nu måste du ringa din psykiatriker och bli sjukskriven för du fungerar inte längre, och det kändes så skönt när han sa det även om jag grät och kände mig värdelös. 

Och som jag inledningsvis försökte övertyga mig själv om att detta var det rätta och pratat tryggt och snällt till mig själv som om jag pratade till mina bästisar...
Det gick till en början inget vidare för jag hade ju aldrig sagt till mina vänner att de var klena, svaga, mesiga, överdrivna, inkompetenta, överkänsliga svikare och att det bara är att skärpa sig och bita ihop och att det är taskigt att skjuta över arbetsuppgifter på andra eller omöjligt att inte slutföra mina uppgifter nu eller att skjuta dem lite på framtiden.  


Ur den fantastiska boken, Hjälp jag är utmattad
Men jag upprepade efter varje attack att jag ska släppa hammaren jag slår mig själv med för min hälsa och familjen är 1000 ggr viktigare än allt annat.

Fast första dagen efter mannens råd skapade jag självfallet en lista för att prestera mig ut ur utmattningen. Hur skulle det annars se ut?!

Så här var listan när jag tänkte en månads sjukskrivning ( eller inledningsvis tyckte jag faktiskt att en vecka kunde räcka, snabbt och geschwint är ofta min osunda melodi )

Läsa en bok om dan. 30 böcker ✅
Gå på kallis VARJE DAG ✅
Dvs även träna till kallis varje dag 5 km ✅ dit och 5 km hem!
Plus andas
Meditera
Äta nyttigt
Umgås med familjen
Etc
Etc
Etc
Åh rimligheten i de tre första - helt rimligt ✅



Ur den fantastiska boken, Hjälp jag är utmattad

Men jag är glad att det nu bara tar mig ett par dagar att inse hur vansinniga ( och roliga ) mina listor är. Så åtminstone lite terapi som gjort nån nytta efter alla år. 
Och satsar på listan jag fick av min bästis;

Javisst. Nya listan:
Inget
Inget
Inget
Inget
Och
Inget
Bra så

Och i mitt inget ingår; läsa de böcker jag orkar, bada, vara så mycket med hundar och framförallt hundvalpar som möjligt, vänner, se på film med mina barn, träna om jag orkar, dricka kaffe, beundra min balkong och vila när kroppen säger vila och ta det en dag i taget.




















lördag 19 januari 2019

Jag ringer min mamma...

... eller rättare sagt hon ringer mig och till slut svarar jag. Jag vill inte svara för jag vet att då kommer jag bryta ihop så som man så lätt gör när man befinner sig på bristningsgränsen och får prata med sin mamma.

För jag är ju också mamma och på sistone har jag fått störta in i telefonkiosken och byta om till supermamman mycket, mycket mer än jag egentligen mäktar med. Eller på sistone, var väl en underdrift, högkänsliga barn till högkänslig morsa kräver sin superkvinna.



Tyvärr återvänder jag inte till normaltillstånd efter supermamma-insatserna utan till nån slags smält sörja på golvet och sen ligger jag där, sliten, svettig, kladdig och samlar damm och kippar efter andan till det är dags att flyga ut på nästa kraftmätning.


Ibland orkar smetmamman smsa en vän. En vän som säger, ¨kom ihåg vad som stressar människor allra mest; skilsmässa, nytt jobb, sjukdom, flytt och när någon man älskar inte mår bra¨. Ja, det blir för jävla många bockar på den listan även om skilsmässan känns långt borta för tillfället, det brukar som jag ju vet svänga rätt snabbt.

Och mitt i allt förväntas jag rensa, sortera, återvinna, gå igenom och packa 19 års prylar inför flytt. Flytt till lägenhet utan förråd - ja ni hörde UTAN förråd - vad är det för jävla minimalistiskt modernt Konimarie-mumbo jumbo. Alltså nog för att jag inte älskar att hamstra skit och nog för att vårt källarförråd varit en källa till en och annan skilsmässodiskussion. Men JAG ORKAR INTE gå igenom allt.

Men just ja, mamma ringde och jag bröt ihop och då gör min mamma det hon gör allra bäst, hon kommer som ett skott när man behöver henne som allra mest. Och tröstar och dammsuger lite, lagar lite mat och hjälper mig bädda rent och sortera ur en och annan bokhylla och tröstar lite till när smeten gråter. Så att smeten orkar samla ihop sig och finnas där för sina egna ungar när de behöver sin mamma som mest.

Och jag tyckte det var så oerhört fint när jag berättade detta för en vän och hon sa ¨det har du efter din mamma, du är precis likadan, du kommer direkt när man behöver dig¨

Fast just idag är jag så fruktansvärt slut att jag orkar ingenting. Mannen sorterar, packar, flyttar runt och lämnar in för fullt. Min insats var att lufta barnen en rejäl runda på stan utan att bryta ihop så nu har jag smält ut i sängen och skaffat dplay abonnemang för att kunna frossa i Filip och Fredrik - bättre än knark och mitt säkraste uppåttjack. 





måndag 31 december 2018

Erase and rewind?


För några dagar sedan mådde jag totalt skit. Ville radera blogg, radera sociala medier i alla dess former och allra helst radera mig själv. Då skrev jag;

Jag är på väg in i första hormonstoppet i psykeln. Läser bok, har ångest, grubblar över allt och särskilt familjeliv och barn och en liten del av mig vill dö. Här och nu på fläcken - så vilsamt.

Varför tänker jag aldrig "jag vill må bättre och vara glad och nöjd här och nu på fläcken" utan alltid dö eller gå upp i rök?!
För det känns mest vilsamt? Minst ansträngande?

Slippa känna mig bedömd och döma mig själv. Den jobbiga kvällen gjorde att jag skämdes för den jag är. Jag såg liksom utifrån hur det är att ha mig som morsa.
Allt jag kämpat så oerhört hårt för att gilla och acceptera kändes bara fel. Varför är jag inte tyst, smal, blond, svartklädd och diskret och gör allt rätt?
Detta hade jag kunnat skriva en bloggtext om och eventuellt mått bättre men nu känns det ju som jag inte kan skriva mer för då skämmer jag ut dem eller utsätter dem på något vis. ”


Det hjälper en hel jäkla massa att våga dela tankarna med mina vänner ( fast jag bara vill rymma, försvinna aldrig mera höra med någon ) och att de svarar saker som;







*överstruket är = ångest/pmds/vad som passar för stunden


Och just nu är jag förbi den känslan och har inte raderat något ännu. Vi får se om det håller i sig...

söndag 9 december 2018

Den onda livsstilscoachen is having a field day.



Det är ingen som läser det jag skriver, vilket ger mig ångest och startar en kanonad av självkritik och förakt. ¨Du är för jävla gnällig och tråkig och deppig, dessutom svär du alldeles för mycket¨. Förresten är det inte sant att ingen läser, bara inte lika många som förr. Damn you statistik sida och damn me som stirrar på den. För det är också så här att 35 läsare anser jag som inga, trots att det är ett överfullt klassrum - och denna lilla summa ger mig ångest. Men när det är 500 som läser ett inlägg så fnyser jag mest åt det, det kan ju inte vara 500 riktiga personer som är intressserade av mitt dravel. Damned if you do, damned if you don't. ¨dessutom använder du alldeles för mycket anglicismer¨

¨För att inte tala om hur mycket du tjatar om PMDS¨

Ja, ni hör, den onda livsstilscoachen is having a field day.

Vaknade i morse med isande ångest över ett inlägg som jag eventuellt skrivit på Instagram och hur för mycket och för privat och eventuellt sårande det var.

Jodå jag hade delat det...

Så jag fick vrålångest av att min svägerska skulle ta illa upp och tro att jag inte älskar henne och att mina svärföräldrar skulle tycka att jag är ett självupptaget, elakt ufo som aldrig ställer upp och anstränger mig. När jag ändå var igång så passade jag på att ifråga sätta hela fenomenet PMDS. Finns det ens - eller är jag bara ett självupptaget psyko. Detta trots att jag häromdagen skrev ett helt kapitel om PMS och PMDS till en Hälsobok vi skriver på jobbet. Det var ju inte så att jag fabulerade fritt från mitt självupptagna psyko psyke utan jag använde mig främst av 1177, PMS-förbundet och böckerna; PMS!: få hjälp med KBT och 

Har du PMS, eller? : en peppande bok till alla våra systrar.

Kan publicera kapitlet som nästa inlägg för den som vill läsa  ( dvs ingen - det är nog pappa som klickar på länken 35 gånger ) Och om ingen läser så behöver jag ju egentligen inte ha ångest inför svärfamiljen. Men är jag logisk och rationell när jag mår så här - ICKE! behöver inte heller ha ångest eftersom alla i min familj vet att jag lider av detta och är oerhört förstående, särskilt min älskade kärmor som var i ett liknande helvete när hon var yngre.
Åh, gud, nu lämnade jag ut henne också. Fast jag är nästan helt säker på att hon inte läser mina inlägg - de är nog alldeles för gränsöverskridande och utlämnande...

Så i morse malde jag på om hur hemsk, knäpp, psyko, självisk, galen jag är och vilken fruktansvärd värld vi lever i, uppblandat med egna försök att övertyga mig om det motsatta. Och min fina man hjälpte till att överrösta den ondsinta kören genom att säga allt jag behöver höra, ¨det är inte ditt fel, ingen dömer dig, familjen vet hur du har det, du behöver inte orka, du hittar inte på¨och sen gjorde han det bästa av allt, han satte sig bredvid mig och bara kramade så ja fick gråta, tystna och andas lugnare. Och vi kom överens om att jag inte ska läsa tidningen såna här dagar och stänga av nyhetsnotiser på telefonen eftersom jag i dessa perioder får lika mycket ångest av blixthalka som sprängda hus, miljöfrågor och skottlossningar.

Så jag har stannat hemma. Vilket min älskade bästis beskriv som ¨vishet på Yoda-nivå¨
Och det var en jäkla tur för jag har varit arg och ledsen och irriterad även utan yttre stimuli. Och hjärnan går på högvarv så jag tystar den genom att plöja avsnitt av Dance Moms



lördag 1 december 2018

I'm simply the best

Skrev ett längre Insta-inlägg häromdagen om min ständiga önskan att skriva mer men oförmågan att få till det. Men det gick inte att publicera, då tappade jag orken att formulera på nytt. Men jag kommer genom terapi, meditation, stillhet och eftertanke om och om igen fram till att om jag skriver så mår jag bättre, jag läker, jag växer. Och jag kan hantera kaoset som så ofta bor inombords.

Och just idag mår jag bra, helt jävla slut, men mår bra. Orkade uträtta massa ärenden. Unna mig en dyr julkalender och två par jeans utan att få varken konsumtionsångest, kroppsnoja eller svettattack.

Och nu sitter jag i min säng och läser Kring denna kropp av Stina Wollter och bara mår gött.



Från mitt Instagramkonto Moveyourassandmindwillfollow (
Ligger och läser #kringdennakropp av @stinawollter, en alldeles underbara bok bredvid min alldeles underbara nioåriga dotter. En dotter som häromdagen passerade TVn m Biggest loser och sa ”mamma, vad är banta för någonting” Kan vara en av mina absolut finaste mammastunder. Som jag kämpat för att ätstörningarna och självhatet som gått i arv i generationer tar slut med mig! Visade även första delen av Kroppshets för min 13åring och hon var totalt oförstående inför det mesta vilket gjorde att jag hulkgrät av lycka.

Hulkgrät gjorde jag även i torsdags men av allt annat än lycka. Total utmattning och fullkomligt PMDS-psykbryt. Länge sedan jag mådde så jävla ruttet. men det har varit för mycket på sistone, både bra och dåligt och tyvärr stjäl båda stora positiva och negativa känslor en hel massa energi från mig. Denna veckan - ett liv.

Måndag - skrev kontrakt för nytt jobb på jobbet

Tisdag - mamma och pappa kom hem efter 32 dagar i Sydafrika där de ägnat mesta tiden åt att lägga patiens respektive patient. Mamma det förra, pappa det senare. Och fy fan vad det har tärt på min oroliga själ som denna gång dessutom haft verklig fara att oroa sig för. 
Jag har gått igenom allt, eventuell död, begravning, hur ska jag klara de, hur ska mamma klara det, hur ska barnen ta det, vad ska vi göra med huset, hur ska begravningen se ut, ska det vara så här nu, jag har ju bestämt att de ska bli 90 + minst, är de gamla på riktigt, betyder det att jag också är halvgammal. Jag har dock hållit emot alla dessa tankar och endast låtit dem härja fritt i vargtimman, då vi ju alla vet att en tänker de allra bästa, lugnaste och klokaste tankarna.

Upptäckte här att jag och pappa är väldigt lika, jag som endast sett och fått höra att jag är en kopia av mamma

Och brorsan är en kopia av mamma. OBS stirra noga på honom, han tycker nämligen att han ser helt lökig ut på bilden och ifrågasatte mitt publicerande på Facebook. Stirra NOGA


Sen är ju i och för sig  även jag och brodern ganska lika vilket Elvira konstaterade härom morgonen då hon ingående studerade mig vid frukosten och sa ¨du och David är vääääldigt lika¨


Onsdag - julbord med jobbet...

Torsdag - Tokstressad av jobb, mobil som har skitbatteri och dör direkt vid 5 graders kyla, huddoktor och stor prisutdelning på jobbet.

Dagens sms:

-Galen dag. Jag är galet överstressad och hormonell och mitt i allt FICK MAGNUS JOBBET I KRISTIANSTAD!!! Går inte riktigt att ta in...

-Men det har varit så mycket anspänning denna vecka att jag bara vill gråta.

-Vi är för trötta för att fira och lite i chock. Ja nu blir vi den totala medelklassen det är så jävla overkligt, alla dessa år när vår gemensamma budget varit 24 och då har 2000 varit barnbidraget.
-Men vi kan liksom inte prata ordentligt för Hässleholm är här och han ska dessutom på AW på filmcentrum ikväll. ( här börjar jag känna att brytet är nära )

-Fick precis reda på att mitt barn skolkade sista lektionen idag. Den nyheten tog jag inte emot särskilt väl idag.
Och vet du vad ungen svarar när jag frågar, vaddå skolkade du eller?!
”ja -ish”
( här börjar brytet och jag är helt överdrivet upprörd i samtalet och säger saker som ja jag skolkade också en jävla massa på högstadiet men det var ju för att jag hade ÅNGEST. Alltså VEM är du, känner jag ens dig? Jaha, så nu har vi börjat skolka i den här familjen också. Allt oerhört orättvist överdrivet eftersom jag annars klagar på att hon är alldeles för ordentlig och tar skolarbeten och betygen på alldeles för stort allvar.
You just can't win with mama PMDS )

Här hörde jag Elvira klaga på nyinköpt overall och då brast det. Fick totalångest, panik, hyperventilerade och gick sönder. skämdes som ett djur inför svärföräldrarna och sa ¨de tycker att jag är dum i huvudet¨, vilket de inte alla gör, de är helt införstådda med att jag har PMDS. Jag sa till Magnus för tusende gången ¨du kan inte leva med mig, jag är galen, jag borde inte ha familj¨ och massa annat hysteriskt som ¨jag ska aldrig mer höra av mig till någon¨ Och just där och då kändes allt sant, ingen räddning bortom horisonten, ingen lindring i sikte, bara nattsvart mörker. Kändes som ett hån och ett skämt att jag kvällen tidigare gett en vän en massa råd om hur en hanterar att leva med en person med PMDS och hur vi ¨får det att fungera¨

Men Magnus bäddade ner mig, förklarade för sina föräldrar och jag vilade i tre timmar och sen orkade jag stiga upp, äta, säga hej till familjen och faktiskt höra av mig till mina bästisar. Och nu när jag skriver om det så känns det ju inte så himla farligt men där och då - jordens undergång.

-Själv trillade jag ner i det allra mörkaste av hål när Elvira klagade på sin nyinköpta overall.
Fick gråtattack, ångest, panik och skuld, skam pms- katastrof tankar. Fick ta en lugnande och gå och lägga mig. Den här månaden har varit för jävla jobbig och för mycket STORA HÄNDELSER.
Aningens bättre nu men väldigt ledsen. Att orka leva med PMDS är fan en overklig bedrift.

-Dessutom har jag nu också periodal dermatit
Så jag firar med att köpa olika cortison och hudkrämer och penicillin för min kassa hud, ansikte och hårbotten för tusen spänn.
Ska inte ha kortison i ansiktet utan penicillin
Kortison till hårbotten armar och ben
Benet är spetälskt på nytt

-Och jag hatar att gå till doktorn och alla jävla biverkningar av cancerbehandlingarna
Men denna dagen ett liv
Nu ska jag försöka sova och lyssna på Anders o Måns

Fredag - promenerade till jobbet och satte spotify på shuffle cheesy hits som inleddes med Tina Turner Simply the best och jag tänkte att jag har en liten guldarmé runt mig som lätt skulle sjunga den för mig. Så jag låtsas att de gjorde det och grät av lycka en stund och tog till mig varenda ord.

Och för mig är det så stort att veta och på riktigt tro på att jag har vänner som älskar mig precis lika mycket som jag älskar dem. Den vägen har varit lång, allt för lång.

Så här är till mig och till er ( sluta tänka på sex era tramspellor )

I call you when I need you, my heart's on fire
You come to me, come to me wild and wired
Oh, you come to me, give me everything I need
Give me a life time of promises and a world of dreams
Speak the language of love like you know what it means
and it can't be wrong, take my heart and make it strong, babe
You're simply the best, better than all the rest
Better than anyone, anyone I ever met





fredag 16 november 2018

hoppas på att utplåna det som det här har startat den som hittat på det här, att en kvinna ska må så här



Kom på den optimala användningen för min iiris viljanen kasse.

Jag kan gömma mig i den och svära och morra. Jag är så in i helvete ARG att jag vill slåss och mucka gräl. Hatar allt och alla och allting och särskilt hormonhelvetet.

”Plötsligt ful, det är int du

det är nån annan som tatt kommandot över huvet nu

du har ett lasersvärd och du swishar det i mörkret

hoppas på att utplåna det som det här har startat

den som hittat på det här, att en kvinna ska må så här

vem har sagt jag vill ha barn varje månad eller alls

bara därför ska jag hamna ensam nån annanstans”


Satan i gatan, känner för att gå total falling down på tillvaron. Idag sa jag att jag är så jävla trött på det här skitäktenskapet och den här skittillvaron och igår kallade jag min man för en jävla mes och sen stack jag håll på nioåringens heliumballong så hon grät som om jag vridit huvudet av katten. Not One of my finest moments.

Sen ville jag dö och rymma. Som varenda jävla månad - år ut och år in. Det tar så otroligt jävla mycket energi att hantera att vara jag. Eller snarare att inte vara jag - för det är inte jag, den vansinnes vildsinta ondsinta argbiggan, den uppgivna ledsna gråtklumpen, den självhatande, världshatande, attackerande furien, den småsinta, avundsjuka, uppgivna som varken orkar eller vill mer. Och varför dela sånt här. Återigen vill jag radera allt men samtidigt om jag raderar allt, slutar dela, slutar skriva så kanske jag försvinner in i mörkret för evigt och hittar aldrig ut igen. Och nånstans jävligt långt inne vet jag att Magnus har rätt när han säger att det här inte är sanningen, att det vänder, det går över för det gör det alltid. Men det kommer ju också tillbaka igen om och om och om igen för det gör det alltid. 


Men jag ska snyta mig, sluta gråta, byta om, göra picknick, packa väskan och åka till Göteborg med min bästis för det vill mitt vanliga jag, mitt riktiga jag och jag får försöka lyssna på henne nu istället för det storgråtande, utmattade vraket som tagit över.

#livetmedpms