Translate

söndag 15 oktober 2017

Stress&Sill

Jag har varit på en alldeles fantastisk semester. Jag och två vänner. Inga män, inga barn, bara vi och äsch ett litet 5stjärnigt lyxhotell.



Vi har njutit, vi har badat, vi har läst, vi har varit tysta och vi har pratat om allt. Om minnen, mat och mens, om kärlek, kropp och könshår.

Och om att stesolid borde byta namn till Stress&Sill, som min väninna fick det till. Skulle sälja som smort varje svensk högtid. Jul - ja då blir det Stress&Sill, Påsk - Stress&Sill, midsommar... you get the picture.
ja sälja och sälja, nu är det ju receptbelagt och beroendeframkallande och ytterst svårutskrivet eftersom det är typ narkotikaklassat. Men tänk vilka fridfulla högtider

Särskilt om livet och hur vi vill leva, vad vi vill prioritera. vilka bra saker vi ska göra när vi kommer hem.

Jag satte upp på min önskelista eller var det kravlista

-En minuts meditation om dagen ( eftersom jag vet hur svårt jag har att klara av endast en minut och eftersom jag oftast skapar orimliga kravlistor )

- Mer tid med min man

-Jobbschema - så jag slutar, fladdra, multitaska och stressa upp mig för ingenting

-Bli lite bättre på att laga mat, alltså inga mästerkocksutmaningar utan endast att det blir lite mindre flingor och mackor

-Ringa en kiropraktor och kombinera med massage - jag har ingen lust att gå resten av livet med ett järnkors till nacke och daglig huvudvärk

Så åkte vi motvilligt hem igår. Svårt att lämna sol, perfekt värme och salta havsbad.
men det var gött att komma hem till tom lägenhet med familjen på vift och lägga mig i soffan och kolla ett par Whitneydokumentärer - jajamän två osedda, det är som sisyfos - de tar aldrig slut.

Men så sveper söndagmorgonen över mig och överväldigar mig.

Skriver till vänner;

Vaknade, började stressa, vad och var och när ska jag handla? Måste tvätta! Packa upp! Hjälp när kommer familjen? Borde träna! Kände paniken stiga. 
Så jag stannade upp och la mig på yogamattan och lyssnade på 4 minuters andningsmeditation
Hjälpte inte direkt, MEN jag gjorde det 

Sen försöker jag lugna ner mig.Se mönstret, orimliga kravlistor som kväver mig. Vad är verkligt, vad är viktigt. Och varför kommer jag hem och blir genast galna bläckfiskmamman som ska ta tag i ALLT och helst SAMTIDIGT?

Så jag börjar med att tvätta och lyssna på radio - dock ombytt till träningskläder och med handlelapp på fickan. Jag blir ju trött bara av att skriva om mig själv


Lyssnar på dessa fem minuter Psyket frågar: Varför blir vissa deprimerade och andra inte?och gråter i tvättstugan. Sårbarhet och den genetiska sårbarheten och hur jag trots allt aldrig riktigt kommer undan känslan av "det är mitt fel". trots allt jag vet, allt jag skriver, så står jag där ändå som 42åring med över ett halvt livs kunskap och gråter av trösten i att de nämner att vissa är mer genetiskt sårbara samtidigt som jag brottas med den eviga skulden - det är nog ändå mitt fel. Om jag bara...


med en vän som svarar,

Men det är lika lite min förtjänst att jag inte blir deprimerad. Ett dugg. Sårbar av kris men inte deprimerad. Så vi kan väl bara hålla varann i handen. Passa på varann som vi gör. Det är nog det bästa vi kan göra. Tänker ALDRIG att det är ditt fel.

Och DU gör dessutom så mycket du kan för allt klara dig. Som få.

Och då gråter jag lite till, av tröst och stöd och förståelse.

Lyssnar vidare på Psyket frågar: Vad händer i hjärnan när man äter antidepressiv medicin?
och tänker på vilken förmån jag haft att den förste psykiatriker jag träffade som tjugoåring tog sig tid att rita och förklara för mig om hjärnan, synapser och signalsubstanser och om serotonin. 

Jag tror verkligen inte alla får den informationen i takt med växande psykisk ohälsa och allt svårare att få all hjälp en eventuellt behöver och inte enbart ett recept utskrivet.
Ohälsa som det ju kallas, eftersom psykisk sjukdom antar jag anses vara för stigmatiserande. 
Jag har aldrig hört eller läst någon som använder uttrycket lida av fysisk ohälsa...
Men med all min kunskap så tröstas jag ändå när psykiatrikern i avsnittet Johan Lundberg upprepade gånger säger ¨sjukdomen depression¨. Eftersom jag aldrig riktigt blir fri från - det är mitt fel, det är inte på riktigt, jag medicinerar i onödan. Yeah right, annars hade jag ju varit död nu om jag inte fått den hjälp jag behöver. Lättare att se det när jag skriver ned det eller pratar om det. Ensam i min hjärna är det inte alltid så välkomnande att vistas


Och som tur är har jag även en läkemedelskunnig pappa som fortsatt att förklara för mig livet igenom. Att jag har förmånen att ha föräldrar som känner och kände till psykisk sjukdom, som tog mig till psykiatrin och som ständigt tröstat och förklarat när jag tagit fram ¨allt är mitt fel - hammaren¨, gång på gång år efter år.

Jag gråter lite mer och tänker att jag ska skriva av mig. men eftersom jag ändå har hammaren framme, så tar jag några slag av ¨du skriver för långa texter¨, ¨vem tror du att du är som vill bli läst¨, ¨hur törs du ens föreställa dig läsare¨, ¨skriver inte du endast för din EGEN skull¨
Nej, det är väl klart som fan jag inte gör, då hade väl min dagbok varit välfylld istället för detta forum.

Men eftersom jag gör det bästa jag lärt mig och delar dessa känslor med en vän så får jag ett annat radioprogram till svar då jag skriver att jag står och gråter inne på Ica.

Allvarligt talat - Varför mår vi dåligt trots alla tillgångar?

Och det avsnittet är så fantastiskt att jag lyssnar på det två gånger i rad och blir både lugnare och gladare och får mer självförtroende av att höra Marianne Lindberg de Geer prata om hur befriande gruppterapi varit för henne och att där till slut våga erkänna att hon ville stå i centrum. Då kan ju jag fortsätta att erkänna att det vill jag också, åtminstone i läsares centrum.

Och framför allt svaret på ¨Varför vi mår dåligt¨ om att ensamhet är ett stort skäl till detta och hon säger att, problemet är inte att psykisk sjukdom utvecklas i ett osäkert samhälle utan att lösningsansvaret läggs på individnivå. ( ...)  Så på vägen mot ett självständigt liv med tillgång till det mesta har vi tappat något väsentligt, vi har slutat lita på kollektivet ( ... ) kvar finns endast individen. ( ... ) Homo sapiens är en kollektiv djurart som trivs bäst tillsammans, det är ingen glädje med ett nytt stort kök om ingen nånsin kommer och äter.

Vill ni endast höra den frågan så gå in på 04.08. 
Fast alla fyra frågorna är värda att lyssna på!

Och jag fortsätter att göra det bästa jag lärt mig och delar mina känslor.






lördag 7 oktober 2017

Hur man bemöter den som drabbats av cancer/svår sjukdom/kris

Den kan nog även heta hur man bemöter den som drabbats av cancer/svår sjukdom/kris, men eftersom min erfarenhet är cancer så får den heta det.

Funderade även på  ¨jag ska måla hela världen rosa, lilla mamma¨
För nu är det rosa igen, överallt är det rosa, bröstcancerrosa, rosa bandet rosa, oktober rosa. Lika rosa som det var för fyra år sedan...


Läste alla kommentarerna igen och grät på nytt och är ännu en gång nöjd med att jag sedan dess fortsatt leva mitt liv öppet, ärligt och genom att dela med mig.

Fast just där och då, för fyra år sedan tycket jag inte att det var så himla kul att var jag än vände blicken så möttes jag av rosa cancer produkter, annonser och berättelser.

Idag kunde jag till och med läsa Cancerfondens tidning.




Och med anledning av detta passar jag på att dela en gammal text i något omarbetad form.
Jag var nämligen på inspirationsdagar med mitt jobb nyligen, alla kontoren i Sverige.
Där har vi ett inslag som kallas knytkonferens där anställda för hålla föredrag om valfritt ämne en halvtimme eller så. Min chef frågade mig dagen innan om inte jag kunde göra det och eftersom jag är en ja-svarare av rang så sa jag okej utan att tänka efter.

Blev sedan ganska stressad eftersom jag inte hann/orkade förbereda mig och eftersom jag inte landat riktigt i tanken.

Men jag har gjort det förut och hade en text om det så det var bara att skjuta från höften.

dessutom så kom de fyra personer på föredraget före mitt så jag tänkte att det blir väl detsamma, de närmast stöttande kollegorna, för vem vill frivilligt lyssna på cancer när man befinner sig på Ystad saltsjöbad med utsikt över havet.

Väldigt många visade det sig, det kom cirka 30-40 personer, det blev riktigt trångt.

Därför tänker jag att fler vill höra/läsa. fler än jag tror. Så här kommer det jag sa på ett ungefär. Och kom ihåg, det finns inga rätt eller fel. Det här är min historia.

Som stöd till föreläsningen hade jag  alldeles fantastiska Cards for serious illness av Emily McDowell. Finns tyvärr inte att köpa i Sverige men jag beställde mina från USA. Beställ här om ni vill. Eller rita egna, eller bara använd er av orden när ni inte kan hitta egna. Och i detta fall har jag faktiskt kollat med Emily McDowell att det är okej, i andra fall är jag inte alltid så noga med vad jag ¨lånar¨ på mitt lilla forum.


Så här reagerar många på svåra saker:

Man tycker det är så läskigt så man är rädd för att börja gråta och kanske då göra den sjuka ännu ledsnare.
Man är rädd för att bara börja gråta överhuvudtaget. ( själv var jag rädd för att börja gråta under föredraget, vilket jag självfallet gjorde och det var så klart helt okej - det var inte bara jag som grät )
Man tycker det är så skrämmande med cancer så att man inte törs prata om det alls, som att bara själva ordet framkallar död, lidande och kanske smittar.
Man tänker att man måste säga något oerhört klokt, vist och vackert.
Man är rädd för att säga något klumpigt eller okänsligt och såra den andra.
Man är rädd för att tränga sig på.
Man tänker att man måste vara positiv och peppande.
Man tänker också att man inte vill vara för positiv och peppande så det inte verkar som om man inte tar den andres lidande på allvar.

Och det ÄR jättesvårt.


Även jag, som befunnit mig på båda sidorna tycker att det är svårt.
När min älskade vän fick metastaser hade jag inledningsvis ingen aning om hur jag skulle förhålla mig. När jag grät inför henne så var jag rädd att jag signalerade ¨du kommer dö¨.
Om jag var glad och vanlig inför henne så var jag rädd att jag signalerade ¨jag bryr mig inte¨

Det slutade med att jag bröt ihop och lille Skutt-grät i hennes kök och sa precis dessa saker ¨Älskade vän jag är så otroligt rädd för att göra fel, jag vet inte hur jag ska vara¨ 

Varpå hon så klart kramade mig och sa ¨du gör inte fel, det är okej¨

För jag tror det viktigaste är att man gör någonting, att man på något vis finns där. Men, och det här är ett viktigt men, 
 det är också okej om man inte klarar av det. 
Alla klarar faktiskt inte av att gå bredvid en i livets tyngsta stunder. 
Då får man ha compassion med dem och desto mer kärlek och tacksamhet för de som pallar stanna kvar.




Jag fick flera varianter av detta budskap. En vän om skrev, precis efter att jag berättat att jag drabbats av bröstcancer ¨Molle, jag är skitdålig på detta, jag har ingen aning om vad jag ska säga, jag bara gråter¨, Jag tog upp det som exempel under föreläsningen för det är fortfarande ett av de meddelande jag minns mest om som gick rakt in i hjärtat.


En vän skrev efteråt  ¨förlåt att jag inte träffat dig, jag vågade helt enkelt inte¨. Ärligt och fint och jag förstod henne.
En annan sa ¨förlåt att jag inte funnits där för dig så mycket som jag skulle önskat, mitt eget liv har varit för tufft just nu¨
Och en annan vän sa ¨jag har inte vetat hur jag skulle göra, jag ville inte tränga mig på, jag tänkte att du vill vara med de allra närmsta¨. fast hon i mitt hjärta tillhör de närmsta, men detta gav mig då också en chans att säga det.




Och jag vet att jag nyss sa att man får säga vad som helst och att det är okej att göra fel men jag vill ända påpeka ett undantag. Snälla, om du kan, berätta inte för en person som precis fått reda på att hen har cancer om en släkting, vän, kollega, gubbe på stan som DOG av cancer.

För detta är tyvärr en av de allra vanligaste reaktionerna. Jag skulle säga topp tre!
Alla mina bröstsystrarna har varit med om det, flera gånger dessutom. 

Mina värsta exempel som så här långt efteråt ter sig rätt komiska är sjuksköterskan som natten efter min första operation kom in, fattade ett stenhårt och ovälkommet tag i mina händer och berättade om hur FRUKTANSVÄRD hennes upplevelse varit, hon ville bara dö, alla vänner oroade sig, det tog år att komma tillbaka etc etc etc. 
Vid det här laget hade mitt liv inte blivit fruktansvärt ännu eftersom jag ej påbörjat behandlingarna, men jag blev ju inte direkt peppad av att hon tycket det var okej att bikta sig för mig där jag låg bandagerad och omtöcknad.

Andra exemplet, återigen på sjukhuset, ett par år senare då jag precis vaknat upp efter operation då jag tagit bort det andra bröstet. Då tycker godmorggon-sjuksköterskan att det är läge att berätta om sin syster som nyligen dött av bröstcancer, precis som deras moster gjort.

Och detta är vårdpersonal!!!


Och låt oss, när vi kan reservera meningen ¨jag förstår vad du går igenom¨ till de som faktiskt har gått igenom det man går igenom. 



Fira de små framstegen, gärna med den sortens humor som passar den drabbade. 
Mitt hem svämmade över av blommor och jag sa till min bästis att det kändes lite som om jag dött. Hon hade precis givit mig en  stor brosch i form av en tygblomma och svarade då  ¨ja jag tänkte du skulle ha den i graven, den håller längre¨. Som jag älskar henne. Hon släpade även ut mig på promenader i mörker och regn när jag mådde som sämst och var ungefär lika kul sällskap som en zombie, och hon gick inte med på att jag sa nej. När höstmörkret var som värst och regnet piskade ned gick vi varv på varv flera kvällar inne på ett i princip folktomt köpcentrum. Hon tittade på kläder och jag stod bredvid och tänkte att jag aldrig någonsin kommer bli glad igen. men stunderna med henne och några få andra var i alla fall stunder då ångesten sjönk ett par hack.

Jag fick ett fantastiskt proppfullt paket på posten efter tre cellgiftsomgångar med orden ¨Halvvägs present¨. Jag fick för övrigt en massa brev, blommor, godis, choklad, böcker, tidningar, samtal och sms.

Jag var så utslagen av cytostatikan att hjärnan upphörde fungera normalt, allt och då menar jag ALLT, smakade jord och jag var så djupt deprimerad att jag knappt kunde ta det till mig. Men ni såg mig, ni tänkte på mig, jag fanns. Jag svarade i princip aldrig i telefon, jag kunde inte njuta av presenterna och jag orkade oftast inte smsa tillbaka, men ni påminde mig om att jag var älskad, att jag existerade


Var sparsam med fantastiska alternativkurer som du läst om på nätet. Om den drabbade ber om dem så ös på men annars fråga först om de vill höra. 

För det kan vara oerhört stressande att höra att man inte alls behöver cellgifter det räcker med gurkmeja / joniserat silvervatten / att utesluta socker / eller bara att ha en förjävla positiv attityd. Alla dessa ting är säkert bra men lägger en jädra press på den drabbade.
Framför allt ¨du MÅSTE tänka positivt¨ som om att om man understår sig att inte vara positiv hela tiden så döööör man och då får man skylla sig själv. 

Det är klart att det är bra att tänka positivt och det är klart att det då blir lättare att uthärda då men man måste också få lov att var skitnegativ, gråta, skrika, förbanna och se döden i vitögat. Cancer är så oerhört laddat och metaforiskt och mytomspunnet, finns så mycket som antyder att de handlar om vårt psyke och våra tankar som gör oss sjuka alternativt friska. Folk som drabbas av diabetes, hjärtinfarkt, magsår, whatever blir inte i alls samma utsträckning pressade att tänka positivt.

Jag tror att det hjälpte min älskade vän att jag var okej med att prata om döden och begravning och hennes familj efter hennes då eventuella död. Jag inledde varje sådant samtal med ¨det är klart att du inte ska dö, aldrig i livet, men OM du nu ska det så... 

Och jag förstår verkligen att det inte är ett samtal som alla orkar ta, särskilt inte närmaste familj och bästisar men jag tror att det är viktigt att någon törs. Och för mig har det hjälpt i sorgebearbetningen att vi hade de där samtalen.



Ingen kan göra allting, men alla kan göra något. Och en bra grej här är, bara gör det! 


Alla säger ¨bara säg till om vi kan göra något¨- men livet kan bli så kaotiskt att det sista man orkar/törs är att be om hjälp. Min man förvandlades till en superhjälterobot som bara skulle lösa allting själv. 

Så glöm inte bort de som står bredvid, skicka sms till dem och säg ¨vi finns här, vi tänker på Dig och er och hur mår DU¨ .
För det är ett tufft jobb att vara den starka som ska stå bredvid och hålla samman allting och endast svara på frågor om den sjuka.

Så tänk på att även stödja familjen runt den drabbade. laga mat, städa, hämta lämna barn, bjud in på middag även om den drabbade kanske inte orkar följa med. 

Eftersom våra barn var små så hjälpte det oerhört att vänner och andra föräldrar tog åttaåringen både till och från träning och till och från kompis för jag var så pass borta att min man omöjligt kunde lämna 4åringen själv med mig



Och det kan vara så, som i mitt fall att man inte orkar svara i telefon eller på sms. Ring ändå, skicka ändå. Det fick mig att känna mig sedd, älskad och för en kort stund som en del av livet. Det var så fint att vakna och nästan alltid ha sms väntande. Och skriv vad som helst. Du behöver inte vara fin och klok och peppande. skriv om din vardag, berättade om dina irriterande barn, att du är förkyld, att du gjort något kul eller att det är skitjobbigt på jobbet. För bara för att jag är sjuk så stannar inte ditt liv, bara för att dina vardagskrämpor inte kan jämföras med cancer så berätta ändå. 

Jag får fortfarande den generade, urskuldande kommentaren ¨fast det är ju INGENTING jämfört med vad du har gått igenom¨ 
Nej, det är möjligt, men det kan vara nog så tufft ändå. Vi kan ju inte alla gå runt som lyckliga, lallande fånar dag ut och dag in för att vi inte drabbats av cancer, livet är tufft ändå och det är piss att ha ont i knät eller att bråka med ungarna.




Det här är underbart för ibland blir man så trött på alla metaforer kring sjukdom och framför allt cancer. 
Fast det är väl helt okej att kalla det cancerresa, även om det ibland går mig på nerverna. För det är en jädra resa man slungas ut i. En sjukgymnast på Onkologen sa till mig när jag mådde som allra sämst cirka sju månader efter resans start ¨tåget gick för sju månader sedan och du står kvar på perrongen och undrar vad som hände. Nu gäller det att vi hämtar upp dig på perrongen¨ Vilket inte direkt var det lättaste.



Det är skit att drabbas av cancer, så är det bara. Sen kan de komma positiva saker i cancerns kölvatten är en sak. Men tillåt mig/dig/andra att tycka att det är förjävligt utan att behöva hitta någon gyllene mening med det. Jag vill inte gå tillbaka till den jag var före cancern men jag hade väldigt gärna sluppit vara med om den. 

Och slutligen så vill jag än en gång dela Geos TED talk om hur man bemöter någon som drabbats av cancer.  The only wrong you can do is not doing anything





tisdag 3 oktober 2017

Walk a mile in my shoes


Nedanstående skrev jag igår men valde att inte dela med mig mer än till de allra närmsta. Svårt nog att dela överhuvudtaget när djävulsångesten tar över och skapar fullkomligt kaos i min hjärna. Men efter de fina svar jag fick och olika samtal idag och ovanstående TED talk så känns det bättre. Eller i alla fall lite bättre, såpass att det känns värt att dela med sig.

Förmiddagssms:
Idag är jag låg orkar inte ta in någonting, 
Idag vill jag jobba på fabrik och bara köra löpande band, inte tänka, inte förstå alla jävla program på datorn
Helst vill jag inte jobba alls 
Men hade åtminstone fin morgon och bra lämning med Elvira.

Det är ju typiska hormonångest-tankar. tanken, jag kan ingenting, jag fattar ingenting, jag vill ingenting och dessutom kan jag inte ha ett jobb för jag får bara ångest HELA tiden och kan inte hantera livet överhuvudtaget

Eftermiddagsms:
Fan vilken dag. Länge sen jag hade sån här ångest. Så sjukt obehagligt, men det är väl hormonhelvetet.
Tog en stesolid nu och försöker andas bort det. Men misstänker att jag smiter hem tidigare

Men så kom min bästis på jobbet förbi och jag släppte ut lite av kaoset i hjärnan och grät en skvätt och då lättade så pass mycket att jag faktiskt klarade av att stanna kvar och jobba hela eftermiddagen och till och med tillstå att jag inte är helt dum i huvudet.
Lite senare sa en annan, välmenande kollega att mitt liv skulle bli så mycket bättre om jag bara kunde tänka bort eller släppa taget om ångest och depression. No shit Sherlock! Jag vet att sådana råd är nån slags kärlek och omtanke men det ger bara mer skuld och självanklagelser. OM jag bara tänker rätt tankar så påverkas jag inte av hormonernas tjurrusningar i min kropp.
Kände att jag behövde lugna mig med 1177  för att inte helt skuldbelägga mig själv, ack jag usla lilla mask


Vissa kan ha svår PMS. Då kallas det för PMDS, premenstruellt dysforiskt syndrom. På engelska heter det PMDD, Premenstrual dysphoric disorder.
PMDS påverkar hela tillvaron mycket och kan bland annat göra att man hamnar i konflikter eller att man vill vara ifred och undviker att umgås med andra.

Om man har PMDS kan symtomen vara så svåra ett de liknar en depression eller ångestsjukdom. Skillnaden är att vid PMDS försvinner besvären nästan genast när mensen kommer igång.

Sen åkte jag hem, ännu en gång var det min tur att åka till simskolan vilket kändes helt jäkla outhärdligt. Jag tänkte, minsta pip om att hon inte orkar så ställer vi in. Ingen logik som att ibland är det okej att det är mamman som inte orkar/bör utsätta sig för simhall en usel dag utan nej, super mom måste alltid överprestera när livet känns som värst. Gäller även på jobbat, ju sämre jag mår desto mer måste jag kunna, minst på en IT ingenjörs nivå måste jag ligga.

Kvällssms:
Tappade det totalt när jag kom hem utmattad efter simskolan. Skrek och vrålade och slog i dörren. Sårig i halsen och blåmärke på handen
Sen bara skakat och gråtit och känt mig vidrig och ovärdig som mamma och människa
Länge sen det blev sånt här jävla kaos. Nu har stesoliden verkat och jag känner mig mest tom och utmattad
Gick in i jag vill aldrig mer prata med någon och att barnen skulle ha det bättre med bara Magnus. Tänkte till och med att det vore bättre om jag inte fanns.
Som sagt total kortslutning
Nu ska jag gå och sova

Och så här ser knogarna ut när jag drämt dem då hårdaste jag kunde i badrumsdörren så den nästan sprack...



För simskolan gick bra, både bussfärd dit och hem och själva simhallen men sen fanns det inte en enda sekunds mer ork kvar så lite gnäll på det gjorde att jag förvandlades till ett orimligt galet monster. Som tur är kom Magnus hem då och tog över och klappade på mig och upprepade om och om igen, ¨det är inte du, det är hormonerna¨

Så pass länge sedan det blev sådan total kortslutning att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. I sådana stunder vill jag inte dö, men jag vill inte heller leva. Kan inte tänka en enda vettig tanke utan bara, aldrig mer prata med någon, allt är mitt fel, om jag bara skärpte mig, skärp dig skärp dig skärp dig, bättre vi skiljer oss och jag försvinner så alla slipper mig, jag är dålig, svag, värdelös, skärp dig, skärp dig skärp dig.
Tänker att jag förstör mina barns liv. Att de kommer växa upp och hata mig och få sitta i hundratals terapitimmar och läka de ärr som deras pmsmorsa åsamkat dem.

Idag är jag mest bara trött och orkar knappt känna någonting. Passar dessutom på att försöka reparera gårdagen genom att tillåta ungarna att göra slime. En viss del av orimlighetshjärnan rullar visst på idag också. Orkar inte ens vara glad över att jag ska till Dubrovnik nästa vecka. Men då skriver min älskade bästis att 

Puh...utmanande med slime. Blir trött av o bara läsa. Vad det gäller oglädjen över roliga saker har jag också lärt mig att det bara är kroppen som hushåller med energin till det absolut nödvändigaste men att glädjen kommer o du får säkert energi av att komma i väg o kan då glädja dig. 

Kroppen som hushåller med energin till det absolut nödvändigaste.

Den meningen sparar jag, så mycket snällare sätt att se på de dagar då allt känns tungt och inget känns kul. Och den här texten sparar jag till mig själv att läsa nästa gång när vansinnesorkanen slår till. Om jag i den stunden kan hitta den vettiga tanken förstås...

söndag 1 oktober 2017

Fucket list



Fucketlist är det nya Bucketlist -  10 saker jag absolut inte vill göra igen eller överhuvudtaget innan jag dör. 

1. Städa upp andras skit
2. Bära alla - note to self - du är inte Jesus
3. All form av prestationssport
4. krystade parmiddagar
5 kindpussa ¨tuffa mediafolk¨
6 bry mig om sociala medier
7 åka till Thailand 
8. Bli religiös
9. Be om ursäkt för mig själv
10. Vara klassförälder

Rough draft
Tror jag ska göra en lista om dagen, det är så mycket jag inte vill, tio är för lite men testa ni med  - kom igen nu, utan att tänka efter, en snabb tio lista

Tågluffa
Hoppa bungy Jump
Åka berg och dalbana
Dyka med tuber
Springa vilket lopp som helst
Skönhetsoperera mig
Vara socialt artig när jag inte känner för det
Sluta svära
Sluta med socker
Acceptera härskartekniker
Ta hand om inkompetenta män
Tvingas lyssna på en enda människa till som förklarar att de inte gillar extremfeminster

prestera nåt i naturen
Ställa inställsamma frågor till män
Ha en relation med jag-svag person
Köpa exotisk köksutrustning
Dämpa mig
Tvångsleka
Bli full
Vara andra människors dörrmatta
Byta mobil som om det vore underkläder
Låtsas förstå när jag inte gör det



lördag 30 september 2017

Mitt liv är så mycket bättre sedan jag började anpassa det efter mig själv


En vacker dag blir det en föreläsning, novell eller bok av nedanstående



Fick det av en vän häromdagen, men jag har anpassat det efter mig ; )





Och idag fick jag denna. det är inte biten om revanschlusta som går in i mig utan slutet, att våga öppna dörrar jag hållit stängda nästan ett helt liv och titta in i mörkret

För mig har det varit en stor befrielse att både psykiatriker och framför allt psykoterapeut har understrukit att mitt liv har varit tufft att min smärta varit berättigad istället för mitt inre "skärp dig din bortskämda mes och tänk på barnen i Afrika"

En annan vän skriver;
Man kan inte behandla människor hur som helst. Man är i allmänhet rätt mesig och nöjer sig med att säga just så. Men om folk ändå fortsätter, utan konsekvenser, lär de sig att man just KAN behandla folk illa.

Och genom att slå mig själv i huvudet i över trettio år med att jag inte förtjänar varken att må dåligt eller må bra och att intala mig att den enda lösningen handlar om att jag bör skärpa mig så har jag fastnat i något slags ingenkvinnasland. Och upprepat gång på gång att det är så jag bör behandlas av andra och framför allt av mig själv.

Och inte för än falluckan öppnats och ångesten och depressionen blivit fullkomligt ohanterbara så har jag tagit emot hjälp.
Liiiite hjälp, en liiiiiten stund. så fort som möjligt har jag slutat gråta och återgått till att trycka undan och skärpa mig. Vem är jag att sitta och ta upp sjukvårdens tid från alla som det är långt mycket mera synd om. Skärp dig, skärp dig, skärp dig.

Jag vill bara påpeka, ifall någon missat det att det har varit en fullkomligt usel metod.
Mitt bidrag till självhjälpshyllan blir inte ¨Skärp dig din jävla jättebäbis så kommer du genast kunna välja glädjen¨ det blir inte heller ¨Botad för evigt från oro, ångest och magplask ned i gamla usla mönster¨

För faller gör jag gång på gång. Men jag reser mig förbaskat mycket snabbare.
Eller gång på gång var faktiskt att ta i, det var mitt gamla ¨åh stackars lilla jättebäbisen¨¨ som talade. Jag faller faktiskt bara ibland.

Och mitt liv ÄR så mycket bättre sedan jag börjat anpassa det efter mig själv.

Jag törs säga ifrån.
Säga nej.
Och säga ja
Sätta gränser.
Och tala om när jag blir sårad, arg, ledsen eller jätteglad

Och jag törs oftast göra det direkt. Och när jag inte törs så klarar jag av att ta mig själv i handen och säga ¨det är okej att du är mänsklig¨.

Häromdagen sa en kollega till mig att jag borde lära mig att hålla igen lite på mina känslor när vi diskuterade vad som var att att diskutera, dividera eller tjafsa.

Backa ett år eller två så hade den kommentaren sänkt mig. Hammaren inombords hade tagit den som direkt uppmaning att klippa till mig själv med ett ¨du är FÖR mycket, FÖR känslig, FÖR fel¨och när jag sedan gråtit i min ensamhet så hade jag avrundat med några välplacerade ¨skärp dig smockor¨

Men inte nu. Jag svarade bara ¨NEJ du DET behöver jag faktiskt inte alls det, jag tänker vara precis som jag är¨ och jag menade det, fick inte ont i magen eller gick hem och grubblade. För övrigt tog jag inte ens illa upp.

För som jag säger till mina barn ¨hemma hos oss är alla känslor välkomna till bordet¨

Min psykiatriker brukar be mig se hur långt jag kommit istället för att gnälla över den bit jag har kvar.

Så saker jag tänkt på bara senaste månaden om hur långt jag kommit.

När en vän behandlade mig som skit så sa jag tack och hej, det här är fan i mig inte okej. Och kunde stoppa mig själv när hammaren kom flygandes med sitt ¨det är bara för att du är så jävla dumsnäll och dessutom tror att du är Jesus som du låter folk pissa på dig.

När jobbet plötsligt skavde så att jag drömde mardrömmar en natt, så sa jag ifrån redan på morgonen när jag vaknat. Jag väntade inte i sex år som på ett ställe eller i ett par månader som på ett annat. Det är baske mig att anpassa livet efter mig.

Och jag kan skriva dessa texter utan att bli kallsvettig och famla efter deleteknappen.

torsdag 28 september 2017

Jag borde satsa mer på att vara en 60tals förälder

Såg nyligen Jerry before Seinfeld

Fastnade särskilt för en bit där han pratade om fördelarna med att vara barn på sextiotalet.

Ungefär så här...

Our parents didn't care. They didn,t even know where the school was. Being a child in the ’60s was like the life of wild dogs. There was no knowledge of nutrition, education, or safety. There weren’t any helmets, seatbelts, or restraints. The kids just flew through the air. I was either eating 100 percent sugar or Airborne.

Jädrar vad vi är långt från det idag. Vad skönt det vore att släppa efter lite, inte ha vrålkoll på allt. 

Som om min mamma skulle suttit och loggat in på infomentor och google class room för att hålla koll på mina läxor. Och inte packade pappa min gympapåse, la ned frukt och vattenflaska ( man hade varken frukt eller vattenflaska ) 

Och jag tror verkligen inte att mina föräldrar tolkade varenda liten pre-teen suck som något som man genast måste inleda ett polisförhör kring för tänk om de är mobbade, utsatta för övergrepp, missanpassade, borde diagnostiseras. Detta extremt tjatiga, repetitiva förhör pågår till något av barnen gråter alternativt skriker ¨du är så jobbig mamma¨. 

Senast detta hände övergick jag till att läxa upp båda döttrarna och kallade dem fucking drama queens tills de båda grät och sedan övergick jag till att hålla ett martyrdrypande tal om hur jävla otacksamt det är att vara mamman. När jag ändå var på gång passade jag på att ge Magnus en oförtjänt släng av Mommie dearest-sleven, ¨bara för att er pappa aldrig någonsin ber er att hjälpa till med någonting¨ Tror till och med att jag fnös likt min mormor.

För övrigt så fans det inte pre-teens när jag var liten.

Mammavännerna utbyter sms som dessa

Gjort läxor med skitstörig .... Inte nog med att hon numera bråkar med både elever och lärare och inte lyssnar, hon vägrar tydligen jobba i skolan också
Ligger liksom 12 sidor efter i matteboken för att inte tala om läsläxan som ska vara 15 minuter, fyra gånger i veckan, då läser hon istället  bäbisböcker på tre minuter. Jag blir så klart orolig och ledsen och förbannad.

Nu efter läxtjat där hon till slut gjorde 10 sidor!!! och exklusiv fredagsmiddag med micrad spagetti och köttbullar äter vi snacks framför Barnkanalen



Så sant så sant. Själv avskydde jag stora delar av skolan eftersom andra bestämde över mig och eftersom jag inte stod ut med det extremt styrda 40 minuter lektion, 5 minuters paus osv osv. Plus att jag var en obstinat liten sak som ifrågasatte poängen med det mesta, ¨ge mig ett enda exempel på när jag kommer ha konkret nytta av derivata, Dackefejden, vilket ämne som helst i framtiden¨

En av mina vanligaste mardrömmar är att jag går i skolan igen, ska ha prov, har inte läst på, hittar inte klassrummet, hittar inte schemat, hittar aldrig mitt skåp. 
Och i drömmen är jag vuxen men måste ändå gå om högstadiet. Och gymnasiet och ta studenten på nytt. Freud vad betyder det?!.

Och om de inte trotsar så suckar de och skäms... och stundtals luktar de svett.













onsdag 27 september 2017

Dumsuga - texts with the best

Jag har dagligen världens bästa sms/messenger - diskussioner med 4 av mina bästisar




¨Vad säger du? Det är ändå 40% och man får ha röda glasögon på sig medan en östeuropeisk kvinna dammsuger ens ben.¨

-Sign me up! Har man tur så slinker könshåret in i dammsugaren på köpet. 

Låt mig här flika in ett citat from the immortal Hannah Horvath  “For your information, this is what adult women look like when they’re using their pubic hair the way that, like, whatever, the Lord intended, which is to protect their vagina.”

-Vilken vidrig värld där folk dör av svält, flykt, krig medan vissa kan botoxa, filla, restylana och dammsuga hår för att de tror att de då springer ifrån döden. Bara mängden plastikkirurger i Malmö...