Translate

måndag 5 december 2016

Familjen Jekyll och familjen Hyde



Härom morgonen hemma hos familjen Hyde
-Ta på dig overallen
Nej!
-Ta på dig overallen som vi kom överens om igår kväll
NEJ
-TA PÅ DIG OVERALLEN
NEJ, JAG SKA HA ÖVERDRAGSBYXOR
TAAA PÅÅÅ DIIIGGG OVERALLLLEEEN

osv osv osv osv fan och hans moster osv osv osv osv

-OM DU INTE TAR PÅ DIG OVERALLEN NU SÅ TÄNKER JAG KASTA DIN JACKA
Då tänker jag döda dig!

Här gav jag henne den tysta iskalla blicken som vore jag min mamma 1982 och det kändes sannerligen inget vidare. 

Till slut tog hon på sig overallen, vet i fan hur det gick till. men tog nog 20 minuter. 
Och jag VEEET ¨välja sina strider¨och det gör jag ju 17 gånger om dagen men ibland går det bara inte. Jag vägrar ge med mig, mini-me vägrar och vi blir alla alldeles slut, ledsna och arga. Och jag känner mig som en värdelös förälder


Nästa morgon hemma hos familjen Jekyll.
Glada! barn studsar! upp, klär på sig! och är redo till julkalenderns start 07.15. 
( julkalendern/pekoralen orkar jag bara kommentera genom att referera till denna text Mossig julkalender )
När vi tittat klart inser vi att klockan är 07.30 och vi är helt redo! Inser också att det är torsdag och barnen börjar 9.00. Då nämner Bolibompa att det är 60 år sedan Rosa Parks satt kvar på bussen. Och Vira lyssnar och säger ¨så idag är en dag som man ska stå upp för saker man tycker är orättvisa¨


Och plötsligt händer det, mamma Branting får fria öron i en timme!!!
 Jag berättar om Rosa Parks, jag visar bilder. Det leder in på medborgarrättsrörelsen. 
Jag berättar om Martin Luther King. Jag läser delar av I have a dream, på både svenska och engelska.
Ett av barnen säger ¨jag tycker detta är intressant¨
Jag visar I have a dream-talet.
Mamma Branting gråter till orden 

I have a dream that my four little children will one day live in a nation where they will not be judged by the color of their skin, but by the content of their character.

Barnen tycker inte det är något konstigt med det. Sen går vi glada till skolan och Vira säger att hon ska berätta för hela klassen om Rosa och om mordet på Martin Luther King




Igår kväll försöker sjuka föräldrarna Hyde natta sockerstinn mini-Hyde.
Det går rent ut sagt åt helvete. det spårar ur totalt och med totalt så menar jag TOTALT.
Världens snällaste mest tålmodiga pappa skriker och vrålar.
Den hysteriska mamman bestämmer sig att för en gång skull genomföra de absurda hot som utdelats under kvällens stegrande bråk så ¨NU BLIR DET INGET MER SOCKER FÖR ÄN JULAFTON¨ och sen går jag upp och kastar sylt, oboy och flingor så det bokstavligen stänker om det, resten gömmer jag, inklusive godiskalendern. Man skulle kunna tro att jag mördat henne på den reaktionen.
Jag är väldigt sugen på att hysteriskt och dramatiskt krossa pepparkakashuset men det får jag inte för Magnus.
Alla somnar ledsna och arga.

Idag hittar mamma Jekyll Babylips kalendrarna för halva priset och gör hängubbe-skattjakt
med barnen.




Och sen får jag läsa hela Rosas buss, som mamma Branting varit och lånat på folkbiblioteket idag, för båda, inklusive faktarutorna i slutet. 

Rosas buss

Visste ni förresten att Mr Hyde är den onde och  Dr Jekyll den gode, jag har alltid trott tvärtom. Dr Jekyll låter helt klart ondskefullare.

Och vet ni att Frankenstein är vetenskapsmannen och inte monstret.

Och vet ni att nu ska vi natta, i stora sängen, för den skäggige dokumentärfilmaren är i Polen doing god knows what ( typ Chandler Bings jobb ) 

Vi får se hur det går Jekyll/Hyde/Branting. Jag tar nog en lugnande först...

fredag 2 december 2016

Ska vi fira?

Jag gråter ofta i tvättstugan av någon anledning. Kanske är det den relativa tystnaden och att plötsligt vara för sig själv. Igår grät jag i tvättstugan igen när jag till slut lyssnade noga på Iiris Viljanens "Ska vi fira" den som min man utvarnade gråtvarning för.



Och jag förstår hur han menar. Den där luften som går ur en när testresultaten är okej och man borde fira men orkar knappt. Eller när något är över eller borde kännas över, som behandling, operation, sjukskrivning, arbetslöshet etc och man vill fira men allt känns mest tomt och fortfarande läskigt. 

Och för min del när ¨spänningen släpper¨ då är det istället som att spänningen slår till, då känner jag hur jävla rädd och spänd jag varit så att jag plötsligt får ont över allt och jag känner hur jag hållit andan i en månad eller ibland i ett år.

Och jag har varit så arg på min man för hans oförmåga att fira, eller att visa känslor överhuvudtaget. Jag har skrikit var är din sorg? var är din rädsla? var är din lycka över att allt gått bra? Fast jag fattar ju nu att han inte kunnat något av det för då hade han gått sönder, han har också spänt sig och hållit andan och bara försökt få livet att fungera.

Och att han skickar en låt som ¨Ska vi fira¨ till mig och skriver gråtvarning utfärdas är en stor känsloytttring. För det är så oerhört svårt att fira när man nu en gång blivit så fruktansvärt rädd.

Men som tur är har jag mina bästa vänner. Den ena skickar det här just idag utan att veta att jag tänker på det där med firande...



Den andra skickade detta just idag för ett år sedan då jag kom hem från sjukhuset efter andra mastektomin. Vänner som påminner mig om att fira. Det var bara ett år sedan... 
Och nu jobbar jag, fast inte just idag för jag är hemma med en vanlig sketen dunderförkylning som jag faktiskt inser är bara just det och inget farligt. Bara det är något att fira.


Och det här var just idag för tre år sedan. 
Känns inte som något att fira. Fast det är klart då hade jag ännu ögonbryn och ögonfransar, det borde jag firat.
Och det där var ett oerhört sällsynt leende från den tiden då firande kändes utopiskt. 
Tänker på meningen ¨jag spar ett leende, för jag vet det har vänt förut¨



Meningen kommer från en TAW cover på Cycles av Gayle Caldwell. 
En låt som hon tydligen skrev när hon satt på mentalsjukhus. 




När jag hörde den live hörde jag Men jag spar ett leende, för jag vet det har vänt förut vilket försatte mig i Lille Skutt gråt eftersom jag just då var djupt deprimerad.

Men när jag söker efter den på nätet så hör jag att texten egentligen är Men jag spar ett leende och följer min väg till slut 

Och det är väl egentligen det enda vi kan göra, följa vår väg till slut och försöka fira åtminstone lite oftare.





tisdag 29 november 2016

Plötsligt ful och plötsligt gråter jag

Jag skrev ett beundrarbrev häromdagen. Jag brukar nämligen göra det så fort minsta lilla anda faller på.  Jag tror vi skriver för få kärleksfyllda brev både till okända, kända, nära och kära. Kanske för att vi inte törs, kanske för att vi tänker ¨äsch det där har hen säkert fått höra 100 gånger förut¨. Särskilt det sistnämnda vet jag att andra haft som skäl till att inte göra det eller till att inte kommentera en inlägg ¨för alla har ju redan gjort det¨. Men hur kan det bli fel med för mycket kärlek, den 101:e kommentaren kanske är den bästa eller så visar den sig vara den första



Fina, fina Iiris
Min man tipsade mig om att lyssna på ¨ska vi fira¨och varnade för gråt.
Så jag startar spotify på cykeln på väg till jobbet och det är istället när jag hör ¨du säger det är punk, jag säger pmds¨ som tårarna kommer, sen gråter jag resten av låten och jag gråter nu när jag skriver till dig också.
Befinner mig mitt i stormen, igår pendlade jag mellan depression och galen vrede och avskydde min familj.
jag har en blogg där jag skriver mycket om PMDS, psykisk ohälsa, feminism med mera myaaymwf.blogspot.se 
Jag vill så gärna dela din låt där, skriva om den och allra helst återge hela texten om det är okej för dig
Men jag hittar inte texten på nätet. jag kan såklart transkribera den själv men är rädd att höra fel.
Skulle du kunna tänka dig att skicka texten till mig.
jag är också med på ett forum på facebook som heter Vi som lever med pms och pmds 
och jag vill så gärna dela blogginlägg, inkl låt och text där för jag tror alla systrar där skulle älska den om du tycker att det är okej?

 Finns det någon video till låten?

Kommer du till Malmö och spelar någon gång?

stora, stora, tacksamma kramar från Malin

Och har en tur så får en svar på sitt brev. Då hade jag redan kollat upp att IIris kommer till Malmö live tillsammans med Emil Jensen 21/4. Biljetter införskaffade på studs. Och förhoppningsvis kommer hon även solo i vår!

Så här kommer låten,  det finns ingen video ännu...




Och här kommer den alldeles fantastiska texten direkt från Iiris 


Plötsligt ful
Plötsligt känns inget bra
varför har jag int rensat ut det fulaste jag har
för såklart är det just det jag drar på mig idag
strumpbyxor med tomma hål
jag drar på mig dem ändådet får gå
du säger det är punkjag säger det är PMDS
jag går och köper nåt mjukt
som jag kan ha tills dess

Att saker känns bra igen och jag inte är galen
helt glömsk och håller på och snubblar
rentav farlig för katten

Plötsligt fuldet är int du
det är nån annan som tatt kommandot över huvet nu
du har ett lasersvärd och du swishar det i mörkret
hoppas på att utplåna det som det här har startat
den som hittat på det häratt en kvinna ska må så här
vem har sagt jag vill ha barn varje månad eller alls
bara därför ska jag hamna ensam nån annanstans

Möter upp min kontaktpersonhan via psyket
ja vad har jag tänkt på sista tiden och denna vecka
relationermin bristande kommunikation får som tema räcka
han säger ta det lugnt, ni e sårbara båda två
ta int ansvar för varanndet blir bara sämre då
men ni kan ha kulni kan ha roligt när ni ses
för det är väl därför ni ses

Du får också ligga i soffan kväll efter kväll
behöver int höra av sig till nån
behöver inte alltid vara snäll
på det sättettänka på det bästa för alla andra
tänk på dig själv annars kommer sjukan kalla

Ett huvud som snurrarinte lätt att stanna
en sak du kan försöka göra e att fylla den med annat
eller gå så långt du fysiskt orkar
det kan bli flera timmar i kölden
men rätt säkert att du sen somnar

Plötsligt fuldet är int du
det är nån annan som tatt kommandot över huvet nu
du har ett lasersvärd och du swishar det i mörkret
hoppas på att utplåna det som det här har startat
den som hittat på det häratt en kvinna ska må så här
vem har sagt jag vill ha barn varje månad eller alls
bara därför ska jag hamna ensam nån annanstans

När jag känner mig så härde dagarna är många
som ett asplöv, som ett rö för vindenminuterna känns långa
jag hänger för mig självdå undviker jag skuld
bara växterna i hemmet får lida för min skull

Plötsligt fuldet är int du
det är nån annan som tatt kommandot över huvet nu
du har ett lasersvärd och du swishar det i mörkret

måndag 28 november 2016

Brorsan är kung och Jenny Jägerfeld är också kung/president/prinsessa/eller tomte om hon känner för det

Brorsan är kung

Håller egentligen på och skriver en lång boktext om allt jag läst på sistone, men denna goding förtjänar en egen text.

Brorsan är kung skriven av mina stora favoriter, Jenny Jägerfeld . Missa inte hennes ungdomsböcker/vuxenböcker Här ligger jag och blöder, Hål i huvudet och Jag är ju så jävla easy going 

Varför förtjänar denna en helt egen text då? Jo, 

  • Dels för det är den första kapitelbok jag lyckats läsa högt för 7åringen och 11åringen samtidigt! Lycka är!
  • Dels för att den utspelar sig i Malmö. Folkets park, rosen, plaskdammen, Möllan, falafel mm, en blir ju lycklig för mindre
  • Dels för att den är både skratta högt rolig och gråta fin.
  • Dels för att det är en 9-12 klassad bok som visar sig funka från 7 till 41 och som jag tror skulle vara alldeles utmärkt läsning både på högstadie och gymnasium
  • Dels för att det är något så unikt som en barn/ungdomsbok som skildrar en transsexuell huvudperson
  • Och FRÄMST för att den gör det så jäkla bra. Vi älskade den alla tre. Och jag älskar att mina tjejer vet och förstår att könsidentitet inte nödvändigtvis sitter i könsorganen.

Måste här tillägga att lilla Vild kom hem häromdagen och sa med mycket upprörd och föreläsande stämma ¨mamma vet du vad? Musikfröken sa till luciatåget att för pojkar var det tomte eller stjärngosse som gällde och för flickorna såklart tärna förutom den som blir vald till Lucia. Alltså mamma vet inte hon att man får vara precis vad man vill vara och att ingen ska bestämma över hur man vill vara. Tjejer kan vara tomtar, killar kan väl får vara tärnor, visst var det dumt sagt mamma¨
Jag uppmanade henne att ta upp detta med musikfröken - spännande fortsättning följer

Jävlar i havet vad jag är stolt över mina barn ibland - och över deras morsa.

fredag 25 november 2016

a morning in the life of a motvillig hårfrisörska



Vill ni veta hur kul det är att trött med PMS tvingas sätta upp bollfrisyrer med några jäkla skumgummi korvar på ungjävlarna?

Detta inleddes redan igår kväll då den prepubertala och den konstan livet igenom pubertala bråkade om huruvida det var något positivt eller något negativt att ha jättetjockt, glänsande hår och huruvida det faktiskt var något som väldigt många kvinnor eftertraktar och till och med blir ytterst avundsjuka.

Prepub vrålade och grät att det tyckte INTE HON
Varpå den milda modern erbjöd sig att klippa av skiten, inga problem fram med saxen bara.
Varpå den skäggige dokumentärfilmaren sa, trött men bestämt, ¨nu tycker jag att ni två går in i varsitt rum och slutar prata med varandra¨

Det spännande i denna stund var att lilla Vild plötsligt var min bästa vän och tyckte att jag var världens finaste och dessutom gjorde fantastiska frisyrer. Okej att detta enbart berodde på att hon ville reta upp sin storasyster till max, men det var ju kul att vara uppskattad för en gång skull.

Men de befinner sig nu på skolgården med en stor tjock, ¨KNÖLIG¨ boll, respektive, två mindre knöliga bollar som lilla Vild sa var skitsnygga.

De förväntar sig det här! Av mig! Ibland undrar jag om de ens träffat mig?





Det kan hända att jag snaggar dem i sömnen i natt.


torsdag 24 november 2016

Are you fucking kidding me?

Kommer hem trött och glad och hittar ett TJOCKT brev från Skånes universitetssjukhus. Hinner börja må illa, få lätt panik och tänka, jaha det var det cellprovet ja...

Så öppnar jag och finner det här...


 

Nu får de väl för fan ändå ta och ge sig. Tydligen så hjälpte inte min vrede, ledsenhet och uppläxning sist då de kallade mig till mammografi. Hur svårt ska det vara att ha någon slags koll. Det är dessutom min onkolog som skickat remisen, samma man som fick ta min uppläxning. 
Jag tror inte han kommer vilja svara i telefon i morgon



Och apropå Are you fucking kidding me? Så fick jag denna söta kommentar häromdagen av en upprörd hen ( fast vi vet ju alla att hen i detta fall var män )

 

Jag påbörjade ett litet svar ( se uppsats längst ner ) men insåg sedan, för att citera City slickers ¨he doesn't get it, he's never gonna get it. Even the cows get it by now¨


Och apropå Are you fucking kidding me igen?  Så ja, jag har lyssnat väldigt mycket på Eddie Izzard de senaste dagarna efter att ha sett hans briljanta show Force majeure reloaded i lördags. Lyckan är att cykla trött och argsint till jobbet och komma ihåg att alla Izzards shower ligger på Spotify - det är nog det enda jag kan acceptera att man kallar för lykopiller.


Mr Stevens - head of catering
  

Här kan ni njuta av lite tjuvfilmning från annan afton.




Tack K R för att du håller med om att vi lever i ett icke jämställt samhälle och en oerhört orättvis värld. Jag har också lite åsikter kring detta. Här är några exempel från 

Både tjejer och killar kan behandlas illa eller orättvist på grund av sitt kön. Genom att titta på såna saker som går att mäta i statistik framgår det att det ofta är tjejer som förlorar på att det inte är jämställt. Här är några exempel från Somaya - kvinno och tjejjour
  • Kvinnor tjänar oftast mindre pengar än män. För nio av de tio vanligaste jobben har kvinnor i genomsnitt sämre lön än män, trots att de gör samma jobb.
  • Kvinnor har ofta högre utbildning än män eftersom fler kvinnor studerar på högskola. Men ändå har färre kvinnor riktigt höga positioner på högskolor. Där till exempel 80 procent av professorerna är män.
  • Det är mycket vanligare att män är chefer, och i bolag sitter väldigt få kvinnor i styrelserna.

  • Kvinnor tar fortfarande ut mer är tre fjärdedelar av föräldraledigheten, utför merparten av det obetalda arbetet i hemmet och jobbar mer deltid, särskilt om de har små barn. Det får konsekvenser för bland annat kvinnornas löneutveckling och pension.

    Kvinnor utsätts för en viss typ av våld för att de är kvinnor, till exempel våld i nära relationer och sexuellt våld. Drygt 5 000 våldtäkter anmäls varje år och ungefär var tredje vecka dödas en kvinna av sin partner. År 2006 uppskattade Socialstyrelsen att de samhällsekonomiska kostnaderna av våld mot kvinnor låg på mellan 2,7 och 3,3 miljarder kronor varje år, varav direkta sjukhuskostnader utgjorde 38 miljoner.

    När det gäller våld i nära relationer är det oftast kvinnor som utsätts och gärningsmannen är ofta en man som kvinnan är bekant med. Under 2010 anmäldes 2 501 fall av grov kvinnofridskränkning och 27 301 fall av misshandel mot kvinnor, men mörkertalet antas vara stort.

    Många kvinnor är också ekonomiskt utsatta. De utgör 70 procent av världens fattigaste människor, tjänar bara en tiondel av världens inkomster och äger en procent av all egendom . 

onsdag 16 november 2016

Sad lunch at a happy place


Går hem från jobbet, trött som en bäver och återigen slår det mig:
Jag har ett jobb
Jag har ett kontor
Jag har datastrul
Jag har möten - många möten
Jag har kollegor - som är glada,galna, snälla, trötta, arga, roliga, lugna, stressade, fulla av liv och alldeles speciella
Jag gör vuxna saker - och inser att jag faktiskt kan det
Jag har en hjärna som fungerar
Jag har en kropp som orkar
Jag är trött - för att jag jobbar - inte för att jag lever i sjukskrivningsbubblan
Jag går tidigt och kommer hem sent - åtminstone ibland
Jag lär mig nya saker och det gör mig glad
Jag jobbar med något meningsfullt och det ger min själ frid - åtminstone ibland
Jag skrattar varje dag på mitt jobb - ofta och mycket - hur sur/trött/pmsig jag än är så finns där alltid ett glatt tillrop, ett fånigt skämt, eller en otroligt torftig sad lunch att garva åt

Allt som skrämt mig så och knäckt mig så under de här åren börjar blekna.
Jag som fasade över att:
Jag skulle vara hemma för evigt
Jag skulle aldrig få ett nytt jobb
Jag dessutom aldrig skulle kunna jobba för min hjärna skulle aldrig fungera igen
Jag aldrig mer skulle klara av att hålla mig vaken 12 timmar i sträck
Jag för evigt skulle vara ett ångestfyllt, deprimerat cancer-ufo
Jag skulle aldrig bli normal igen
Jag skulle aldrig mer få lov att höra till

Jag är verkligen supertrött idag, nästan gråtfärdig, lite ångesträdd, funderar på att sälja barnen bara för att det ska bli tyst och för att jag ska slippa laga middag men jag är ändå GLAD.

Såpass att jag till och med skapade ett nytt Instagramkonto  - med hjälp av 11åringen förstås - det går snabbare så. Så följ gärna Sad lunch och beundra våra luncher.
Att äta med ögonen är inte vår melodi - däremot ägg och tonfisk.