Translate

måndag 9 januari 2017

#LetsTalk


Mycket stolt över nedanstående text som är i DN idag 

Jag möter ofta fördomen, både privat och i medierna, att jag genom antidepressiva och lugnande medicinerar bort mina känslor.
Jag får förslag såsom, känslor är ju helt naturligt, hjälper det inte med sömn, vila, kost, yoga, meditation, terapi, varm mjölk eller varför inte den bästa, frisk luft och en promenad?
Som om jag väljer att äta medicin som en enkel och i mångas ögon tydligen felaktig lösning. Som om jag inte testat och dessutom gör även allt det ovanstående. Och vad är det för förbannad hälsomyt att ångestdämpande och antidepressiva tar bort känslorna. Tror ni att jag är en känslobefriad robot?
Vill ni veta vilka känslor jag så ¨enkelt och bekymmersfritt medicinerar bort¨?
– Ångest som är så förlamande att jag bara vill dö.
– Depression som kväver mig och gör att allt känns meningslöst och döden ter sig som ett vilsamt och lockande alternativ.
– Ilska som skrämmer mina barn och som gör mig rädd. En ilska som gör att jag skriker, vrålar, kastar saker och slår i väggar och dörrar.

– Skräck inför livets meningslöshet som inte går att beskriva.
– Sorg som fyller varenda cell
– Hat och äckel som får mig att vilja skilja mig och lämna min dumma, fula, äckliga man och barnen med för den delen (min man är snäll, varm, empatisk, snygg, intelligent och fantastisk och det är mina älskade skitungar med )
– Självhat som grusar min självkänsla och självförtroende tills inget finns kvar mer än kolsvart skuld och skam.
Och när depressionerna är som värst så har knappt några känslor. Då är jag oförmögen att känna ilska, glädje, sorg, lust, intresse, energi, empati, sympati – jag känner ibland ingenting, förutom meningslöshet.  Och tron på att jag återigen ska kunna känna alla känslor är totalt borta trots att jag upprepar och upprepar,  ”Du har känt så här förut och det har alltid gått över” Men mörkret svarar ”inte den här gången – den här gången går du sönder för evigt” Och då inträder känslan som Ann Heberlein satte ord på: ”jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”
Om du klarar av att bära dessa känslor eller brist på känslor utan medicinering och terapi så gött för dig! Om du kan bli av med ångest och depressioner genom yoga, kost, motion så är du lyckligt lottad. Men förutsätt inte att vi som äter medicin gör det för enkelhetens skull.
Och för Guds skull: sluta säga lyckopiller! Denna förhatliga, förringande, missvisande term. Det är inte uppåttjack vi snackar om, de skapar inte artificiell lycka så jag svävar runt på små fluffiga regnbågar hela dagarna – fast då helt känslolobotomerad förstås. Medicinen gör så att signalsubstanserna i hjärnan fungerar som de ska så att jag orkar leva ett relativt normalt liv.
Och när det gäller PMDS, som jag lider av, så tror jag tyvärr att den stora massan inte har en aning om hur det är att slåss mot den draken, månad ut och månad in, i år efter år. Och ni anar nog inte hur många som skiljer sig för att deras partner inte klarar av psykisk sjukdom och inte tror på att PMDS existerar. PMDS är en svårare form av PMS. Lider du av PMDS så påverkar dig så pass mycket att du har svårt att fungera i det dagliga livet. Det är vanligt med depression, självmordstankar och personlighetsförändringar. (Du kan läsa mer på pms.se.)
Som jag kämpat med acceptansen att jag behöver psykofarmaka. Jag började medicinera när jag var tjugo år. 1995 var en helt annan tid, det pratades sannerligen inte öppet om psykisk sjukdom och antidepressiva. Som jag skämdes, en skam som tagit lång tid att göra hanterbar.
Och det är inte lätt att sluta ifrågasätta sig själv när även världen och vänner ifrågasätter medicinering av främst psykisk sjukdom. Och det som gör mig så extra förbannad, ledsen, kränkt och förminskad är att detta ständigt gäller just psykisk sjukdom. ¨Det är ju känslor – det är ju naturligt.¨
Så jag tar min medicin, antidepressiva morgon och kväll, år in och år ut och från ägglossning till mens höjer jag dosen till max och kompletterar med stesolid. För jag vill gärna behålla min man, mina barn och framför allt mitt liv. Det är stundtals fortfarande skitjobbigt men de senaste fem månaderna har jag vid 4 av 5 tillfällen sluppit ha dagar då jag känner ¨låt mig dö om det ska vara så här jävla tufft¨.

fredag 6 januari 2017

Nämen vad kul - det är tydligen jul

Nämen nu är det visst jul igen
Nämen nu ska vi ha kul igen
Nämen har jag ägglossning just nu igen
Nämen jag tar väl och djupandas i ett hörn igen
Nämen det går bra, jag tar det lugnt och stilla
Nämen barnen är lugna och uppför sig inte illa
Nämen det börjar bli dags att till tåget gå
Nämen lilla vägrar vinterkläder att ta på
Nämen plötsligt blir allt bara för mycket 
Nämen argmamma klarar inte hålla inne trycket 
Nämen mor är visst inte längre ett dugg rar
Nämen hon vrålar och vill att alla helvete drar
Nämen den ömma modern kastar saker och är inte ett dugg mild
Nämen koftjäveln kastar hon visst rakt på lilla Vild
Nämen se trötta arga familjen mot Helsingborgsfärden tåga
Nämen i deras ögon tindrar inte fridens låga
Nämen alla är tysta och mamman är arg och ful
Nämen nu jäklar firar vi god jul
 

tisdag 3 januari 2017

well time slips away and leaves you with nothing mister but boring stories of glory days



Finished! 18 timmar Bruce med Bruce. Loved it. Gillar också att den bok jag valt att ladda ned för nästa book credit är ¨the atlas of depression¨. Och fann stor tröst i att även Bruces biografi var något av just en atlas of depression. Mot slutet säger han ¨... that it might strenghten and help make sense of your story. Go tell it¨
Herre gud till och med bossen säger åt mig att skriva den där boken. Kände skriv-andarna vakna...
För att sedan raskt lägga sig igen och uppmana mig att kolla vidare på Kardashians.




Men Bruce är ju 68 i år så jag har väl tid på mig. Antar jag, eller så blir det aldrig någon bok utan mer eller mindre sporadiska bloggtexter. Svårt att hitta skrivork och skrivlust när demonerna anfaller så förbannat tätt.

Och här är mitt meddelande från nyårsdagen som jag aldrig tryckte skicka på "för jag vill aldrig mer prata med någon och det är ändå ingen som förstår"

"Okej, igår var jag så glad att pmsn var över. Jag var LUGN glad och tillfreds och hade jättetrevlig stilla nyår
Så idag tycker jag mina vänners 7åring är skitstörig och högljudd. Jag får migränkänning, är svullen och illamående. Känner mig fet och otränad och deppig och ARG och trött och det mesta känns meningslöst. "Dag åtta" slår till redan dag 6.
Jag hatar dessa hormoner, jag blir ju som en annan person. Och verkligen ingen jag gillar
Och NÄR har jag inte pms?! Det är ju jämt, som ett jävla skämt. 
Och i bakgrunden flippar Elvira ut inför nattningen. Och min huvudvärk är tillbaka och jag har ont i nacken
Ledsen, trött, arg "

Samtidigt som jag skrev detta tittade jag också upp på min överfulla nattduksbordsbokhylla och ville typ bränna hela skiten eller lämna in eller kasta för allt kändes så meningslöst.
Gick och la mig 20:10

Sen vaknade jag nästa dag och kände mig nästan normal igen och tyckte att det här var ett fantastiskt inslag på sociala medier. Sociala medier som jag för övrigt också ville bränna hela skiten eller lämna in eller kasta för allt kändes så meningslöst på nyårsdagen





Och ikväll känner jag mig ledsen och nostalgisk eller kanske inte nostalgisk, vemodig och fundersam snarare. Tittade i ett fotoalbum från 2003, för jag letade efter en Bruce konsert-bild och ville reda ut vilka sex konserter jag egentligen sett.

Och albumet är fyllt av en nästan helt annan vänkrets, bilder från två olika bröllop, massa bröllopsbilder vilket känns absurt eftersom vi inte har några egna bröllopsbilder i album. Två av de första barn som föds i kompisgänget, numera döda mor och farföräldrar. Våra föräldrar ser jätteunga ut och vi det gör vi med. Jag är ung, snygg, smal och har två bröst. Allt gör mig ledsen, nostalgisk förvirrad. Jag vill inte tillbaka dit och jag inser att livet går i cykler och vänner kommer och går och människor dör men det känns underligt och jag blir ändå ledsen.

Det ligger nog något i tanken med att livet går i sjuårscykler. Hur den nu lyder men att det sker stora förändringar vart sjunde år eller under sju år är ju helt klart.
Om en dryg månad fyller jag 42 och den senaste 7årscykeln är rätt proppfull av stora händelser. 
Mitt andra barn
En lång ¨förlossningsdepression¨/ livskris/ utvecklandet av PMDS / tron att jag skulle skilja mig.
Livskris pga förlorad vänskap men också massa andra vänskaper som byggts upp, kommit till, fallit från. Men jag har haft svårt att skaka av mig skuggan att inte vara omtyckt innerst inne, att inte duga helt och fullt att inte helt få lov att höra till. Att fler ska rycka mattan under fötterna på mig.
Varit sjukskriven nästan halva 7årsperioden ( fast idag när jag lyssnade på Petra Mede i Min sanning och hennes 14 år av sjukskrivning så kändes det inte lika överväldigande som det brukar göra )
cancer, cancer, cancer. 
döden, döden, döden
LOVE, LOVE, LOVE
jobbat på typ 14 olika förskolor
återvänt till bokhandeln - flytt bokhandeln
återvänt till SVT - älskat det men stannade ändå inte. Okej delvis för att jag aldrig skulle bli fast anställd men också för att ännu en depression slog till. 
men hey, tänkte efter titeln att jag inte har några Glory days men jag var ju faktiskt hög av lycka i nästan 7 månader efter 8 månaders ångest. / månaders high - all time high. Men i efterhand kanske inte Glory days utan fortfarande Crazy days.
Och jag tror att jag just nu befinner mig precis där jag ska vara just nu, vem hade trott att det skulle vara på Nykterhetsrörelsens Bildningsverksamhet för sju år sen, eller för ett år sen för den delen.
Hur många depressioner jag haft under 7 år är svårt att veta, i alla fall tre stora varav en mitt livs längsta
och så har vi ju de månatliga depressionerna som var jävliga pre-cancer och über-jävliga sen aug 2014 så där har vi ju 36 plus 28 depressioner. Det är fan ett under att jag står ut med mig själv.
Fast det undret har också att göra med 2,5 års extremt intensiv psykoterapi, som fått mig att rensa bland alla lik i garderoberna och framför allt de i själen och våga se att jag är älskad både som mamma, vän, fru och människa. Och under de bästa stunderna till och med älska mig själv, åtminstone ibland.
Börjat skriva - och det har nog också varit en enormt bidragande orsak till att jag står ut med mig själv även om det är tur att det inte finns en alltför lätttillgänglig delete all-knapp ibland.
Både på bloggen och i livet.

I år är det 13 år sedan vi gifte oss, nästan två 7årscykler. Vi är inte samma människor idag som 7/8-2004, och det är bra.

Får se till att tillverka nya fotoalbum, de tar slut 2005 och sen finns ett från när halvvägs in i 2010. Och de kommande sju åren får gärna vara lite lugnare och gladare och tryggare.






tisdag 27 december 2016

I'm going down

Jag fryser
jag är trött
jag är inte hungrig men vill ändå äta hela tiden
äta för att ta bort klumpen i halsen
äta för att ta bort tyngden i brösten
äta för att fylla obehaget i magen
så låt mig gissa, cirka ett dygn till mens eftersom jag i förrgår toppade vredeskurvan och nu känner mig superlåg
det skrämmer mig dock inte och det är ju en väldigt stor förbättring
tänker på allt jag vet och brukar säga
¨just lie down my friend¨
¨när det gör som ondast, ligg kvar¨
¨ingen känsla är konstant¨

Och en ny favorit som jag läste i en bok ¨ångest är ingen känsla utan en reaktion på en känsla¨

inte för att jag har ångest överhuvudtaget just nu, yay!
Jag är bara deppig
Hanterbart deppig, men likväl deppig
Malin måste du analysera varenda känsla i varenda minut som du känner den?
Tydligen!

Ändå ganska snygg för att vara ett deppigt, fruset knytt.




Längtar faktiskt efter att man och barn ska komma hem
jag åkte en dag tidigare
fast jag vet också att så fort de kliver innanför dörren kommer jag reta mig på dem



Min hjärna har förvandlats till gröt. Lyssnade på ett fantastiskt radioprogram härom veckan som heter Headspace. Andrew Solomon m flera diskuterade huruvida ångest och depression beror på fysiska eller psykiska orsaker. är det ett problem som bör lösas kemiskt eller genom psykoterapi. han tyckte, precis som jag - genom både och om det behövs.
Jag blev så oerhört inspirerad av det och medan jag gick till jobbet och lyssnade så formulerade jag en genial plan och ett fantastiskt upplägg för den där boken jag brukar tjata om att jag vill skriva.
jag tror åtminstone att det var genialt och fantastiskt, för nu minns jag inte ett skit.
tänkte skriva ned alla tankarna när jag kom till jobbet men nåt annat kom i vägen - förmodligen jobbet.

Får väl lyssna på programmet en gång till.
men just nu orkar jag inte
¨Bääär mig

Kortare version för den som inte pallar en timme
Fast jag pallar inte ens det
Pallar möjligtvis kolla hur det står till med Rob och Chyna...

måndag 26 december 2016

Det var som 17 närmare bestämt 717

Idag har jag haft 717 besök/visningar/läsningar eller vad det nu är som räknas på bloggen.
Det brukar ligga mellan 50-200
Vad kan ha hänt?
Visst är det lite spännande. Och det närmar sig 100 000 totalt. Small step i bloggosfären, men giant for me.

Särskilt som jag suttit och tittat på flera avsnitt av Min sanning och känt mig lite avundsjuk. Jag vill också berätta min sanning för ännu fler.
Jag tycker att jag är värd att höras,läsas, ses av ännu fler.

Per Holknekt sa i sitt Min sanning  något i stil med att det är något fint i att vilja bli sedd att vilja bli bekräftad, att det är mänskligt.

Men ofta klankar jag/en/man ju ned på det. Att det är fullt eller skulle tyda på osäkerhet att vilja synas och höras. Men om vi varken syns eller hörs, finns vi ens då?
Även om vi alla säkert har olika önskningar om vilken arena vi vill vistas på.

Men jag har också suttit och tänkt på att om jag bara hade bröst så skulle alla klänningar sitta snyggare och jag skulle inte vara så fixerad vid min ¨tjocka¨ mage.
Tänkt tankar som då hade jag minsann varit kurvig och snygg. Vilket inte är ett dugg sant för jag har alltid haft problem med min tjocka mage med eller utan bröst och även då jag vägde 15 kilo mindre än nu.

Men numera vet jag åtminstone att det är ett inlärt beteende som inpräntats i mig sedan barndom. Nåde dig barn, flicka, kvinna som understår dig att ha fettet felplacerat. Tänk all tid jag lagt och tyvärr fortfarande lägger på tankar om min kropp och så oändligt många förmodligen tusen och åter tusentals timmar jag ägnat mig åt att hata den för så är jag lärd genom kultur, konsumtion, patriarkat, uppväxt, media och nära, kära och okända.
För så snurrar hjulen vidare i Mammons tempel, ju mer vi vill förändra med oss själva, desto mer känner vi oss tvingade att konsumera och så går kapitalismen och konsumtionssamhället och kvinnohatet glatt vidare som tre trallande jäntor. 


Försöker fota den och inser att det går ju inte att visa hur stor den är EFTERSOM DEN INTE ÄR DET. Och jag gör det inte i något slags självpeppigt, självälskande statement utan enbart för att jag kan och för att det hjälper när jag trummar på den och sjunger barndomens

"Om alla som var dumma, chiccabom chiccabom chiccabombombom hade varsin trumma chiccabom chiccabombombom. Det vore väl bra chiccabom, ja det vore väl bra chiccabom. Då hann de ej va dumma chiccabom chiccabombombom!" 

Så starta klippet nedan på 7.36 och trumma loss på er själva, jag lovar det piggar upp, dessutom är det helt gratis!

lördag 24 december 2016

Virus på min själ

Eller tydligen på någon enhet som gör att jag inte kan dela saker på Facebook i dagarna tre. 

Gått och gömt mig i väntan på ris a la maltan.
Totalt överväldig av familj, stimmigt barn,julklappsutdelning, överflöd,  värme, hets, ljudnivån etc. Jag klarade dock av att avhålla mig från att vara the Grinch iallafalll nästan hela tiden.

Men jag blev mycket nöjd med mina julklappar som sammanfattar min personlighet väl. Arbetarhistoria, politik, feminism, böcker, böcker, böcker och lite flärd med glitterstrumpbyxor och nagellack. 
Hårda paket är bäst. Och dessa vackra "broderade" böcker som jag inte ens visste fanns i storpocket. Nu jäklar ska här plöjas Oscar och Kristina till jag inte tyar längre.

 


Alltså Ebba-Witt, sjuttiotal, kvinnohistoria och feminism. What's not to love?



Och fick ge Signe finaste presenten och meddela att hon idag kan ta av grundörhängena

 

Och till alla er som precis som jag känner er lite övermäktigade just nu så bjuder jag er denna julnovel som en bästis sände mig nyss 
Smyg undan 14 minuter, det är du värd!

Julsaga, som skriven för mig och för dig. Jag grät på slutet. 

Välkommen till Hässleholm

Tog mig en motionsrunda för att lufta kropp och själ och njuta av solig skog.
Tänkte vara ute en halvtimme...
 

Men så fick jag off pist feeling såsom vore det sent 80tal i Österrike tillsammans med min våghalsige läs dumdristige broder.
Om jag bara tänkt lite på hur illa det slutade hade jag kanske inte lämnat stigen och traskat in bland tallarna bara för att det var så vackert. 

 
 

Men långt bortom stammarna såg jag ljuset.
Yes! stora vägen tänkte jag.
Oh no, järnvägsspåret med diken på var sida meddelade skogen.
Sen kom jag till ett kärr, en mosse, en jävla massa gegga och kottar men såg inte en kotte och definitivt ingen väg

Gav upp och kollade telefonen....

 Hade nu varit ute en timme och egentligen bara tänkt runda Hässlegårdens golfklubb.

 

 Halleluja stora vägen och välkommen till Hässleholmsskylten... 
Tänk jag kan nästan allting, extra bra är jag på att gå vilse!
Så nu är jag hemma igen efter nästan två timmar. Hur länge har ni motionerat idag?!