Translate

lördag 11 mars 2017

Alien abduction?






Jag dammsög nyss balkongen!!!

Dessutom dammsuger jag lägenheten OCH torkar golven.
VEM är jag? Har det skett en wife swop utan att jag har märkt det?

Jag dammsuger ju ca fyra ggr om året och torkar golvet två ggr...
Nej vi lever inte i smuts värdig en kanal fem dokumentär, Magnus städar åtmintsone varje månad.

Inte nog med att jag beter mig som June Cleaver jag har dessutom tränat i två timmar. Varav en timme var på gym med min nye svindyre personliga tränare ( tack mamma )

Men det här med balkongdammsugning är nog ändå värst.
Håller jag sakta på att förvandlas till balkonggrannen?
Vad sker härnäst?
Förändringen kanske smyger sig på gradvis, först veckodammsugning av balkongen.
Sedan börjar jag hata grillos och tvingar folk att flytta grillarna.
Och vips så är jag fullblodsrasist, röstar på SD, anklagar de mörkhyade grannarna för att bedriva tvätteri i tvättstugan och sen börjar jag yra om huruvida ¨folk som kommer från stenöknen¨ har tillräckliga kvalifikationer för att vistas på vår gård.

Det kan sluta illa sånt här.

Jag måste genast dricka kaffe, äta kakor och läsa seriealbum på min soliga balkong.

För jag hade en obehaglig vision om att jag skulle ned i tvättstugan och skölja plasttrasmattorna som vi har på balkongen. Men tvättstugan är bergis upptagen av tvätteriverksamhet.

tisdag 7 mars 2017

Influensa i själen - i repris

Nedanstående är dagens text för två år sedan. Jag tror jag behövde den just idag.
Har varit trötta dagar med för mycket tankar. Plus att jag har tre nära vänner som just nu mår så här och texten summerar så mycket av det vi pratat om det senaste dagarna.
Hur ¨skräckkalset¨ är så nära när orken tryter, då tänker jag och kanske även de

Och just som man har vant sig, just som man trott man lärt sig slår det till Just som man slappnar av, försiktigt slappnar av, slår släggan till När man med säkerhet i steget, tar steget ut på nåt som inte bär Man tror att man är säker men säker blir nåt man aldrig är

Ur den fantastiska Nu lyfter vi från marken med Freddie Wadling





Dessa två seriealbum, Hjälp och Allt kommer bli bra som landade i brevlådan från Bokbörsen igår summerar väl hur det ofta känns att vara jag

För den 7 mars är så nära men ändå så långt bort, men har man upplevt ångest och djupa depressioner så lämnar ¨skräckkalset¨ en aldrig helt i fred.

Men det hjälpte mig idag att läsa mig själv. kanske hjälper det någon mer.




7 mars 2015 

Min fantastiske man sa i morse "Jag ser det som att du har influensa i själen. Det går över, det blir man också frisk från man vet bara inte när. Och det blir inte lika jobbigt att hantera när man ser det så"

Och det har han ju rätt i, influensa är förjävligt och extra jävligt när den biter sig fast i själen, men den går över. 

Och just nu lite hopp om livet, efter att ha varit ute och gått i två timmar med mina föräldrar kände jag mig nästan som en ny människa jämfört med i morse. Och längtade plötsligt väldigt mycket hem till familjen så satte mig snabbt på tåget mot Malmö,  förbannat trött men kunde andas. 

ENORM skillnad mot i morse. Dessa Satans jävla morgnar då gråten och ångesten tar över helt. Då är det som en bomb av ondska, sorg och rädsla och ett universum av skuld och skam exploderar i mig. 
-Det kommer aldrig gå över.
-Jag kommer bara bli tokigare och tokigare
-Nu går jag sönder för gott
-Hur kunde jag vara så självisk att jag skaffade barn, de har inte förtjänat en deprimerad psykomamma
-Fast i den sista tanken kan jag i alla fall inse att mina barn är min räddning, utan dem och Magnus vet det fan om jag orkat existera

Tänk om jag kunnat snabbspola till lunch eller ännu hellre snabbspola till det är över.

Även i fantasi-önskningar försvinner normalitet och hopp. Jag önskar att det fanns en knapp jag kunde trycka på så jag bara upphörde att existera. Varför önskar jag inte en knapp som gör mig lugn, glad och trygg igen?!

Just nu är det ganska tyst i hjärnan. Fördelen med de där morgonbomberna är att de gör mig så utmattad att jag för en stund inte orkar tänka och skrämma skiten ur mig själv.

Och när det är lite tyst klarar jag av att plocka fram de andra tankarna

-Det har alltid gått över, så även denna gång.
-Jag är inte tokig, jag har bara lite influensa i själen
-Jag kan inte gå sönder för gott, då klistrar familj, vänner, mediciner, terapi, psykiatri och JAG ihop mig igen 
-Mina barn vill inte ha någon annan mamma, de älskar just mig!
-Detta är inte mitt normaltillstånd, detta är en liten del av mig, inte den dominerande sidan av mig.
-Jag är glad, rolig, snäll, empatisk, smart och klok. Jag är inte mindre värd för att jag råkar ha fallenhet/otur/gener för att stundtals bli deprimerad och tappa fotfästet.

Kan Jag läsa den här texten i morgon bitti när jag eventuellt bara vill försvinna från jordens yta?!

Ja, jag tror medicinbytet gör det extra jävligt ( kan nog ta ett par veckor till att rätta till sig ).
Men Jag tror också att sysslolösheten är den stora boven, med ett litet jobb skulle jag må bättre men då ska jag orka och lyckas skaffa mig det när jag känner mig som en blöt fläck som inte är värd ett skit eller kan ett skit.

En vän skrev så insiktsfullt och tröstande;

Vi har en idé om att arbetslöshet skulle trigga vår kreativitet och kämpaglöd, men det är ju inte sant. Det kväver en, det får en att tappa hopp, självkänsla och ork, och beroendet av andra är förnedrande och får en att känna sig liten och dum. Så med tanke på timingen är kanske det ställe du är på nu inte bara demonerna utan också till stor del en helt mänsklig reaktion på att stå utan jobb igen.

Och en annan vän skrev att genom att läsa mig förstår hon mig bättre idag, då är jag mer än nöjd. För jag fattar att det är jävligt svårt att förstå sig på om man aldrig upplevt det själv. Inte ens min familj gör det fullt ut, även om Magnus kommer nära. Jag förstår det ju faktiskt inte fullt ut ens själv.


Nu är det kväll, jag är trött, trots att jag sov 12 timmar i natt och precis sovit 2 till, det tar på krafterna att ha influensa. Men nu ska jag äta pizza och se på mello som en helt normal, om än något stukad person.







lördag 25 februari 2017

Lycka är att få en vägg


Kontrar senaste tidens agro deppiga inlägg ( som ändå inte lästes av mer än mina hard core fans ) med en lyckligare variant som jag påbörjade förrförra lördagen

Det är inte så dumt att fylla 42. Särskilt inte när jag får så fina presenter från familjen. Konsert, örhängen, strumpbyxor och seriealbum, de känner mig väl <3








Julia Skott Håll käften jag räknar

Sen lyxfrukost och guldkopp och leta efter en present till...


Och det tog faktisk en liten stund innan jag såg den. en alldeles fantastisk vägg!




Blir du lönsam lille vän


Oscar Danielsons ¨Livet är en smörgås och ett glas mjölk¨


Marie Tillman Nyanser av nonsens


Liv Strömquist Isprinsessa


Nina Hemmingson Skor

Sara granér Världen

Gunnar Lundkvist Klas Katt dricker kaffe


Jan Stenmark En del är för dumma för att ha ångest


Ett Eva Björkstrand original som jag fick för väldigt länge sedan då jag skickat beundrarbrev


Marie tillman Svart livscoach som självterapi


Jessica johansson En miljon ledsna flickor


Mina barns porträtt av mig









Jag tycker det är rackarns likt!

Och väggen inväntar dessa två...

Lisa Ewald Tjejer på toaletter


Det är simpelt att supa













torsdag 23 februari 2017

Ada har legat med papiljotter i natt

Note to self - titta inte på Instagram klockan sex på morgonen.
Eventuellt titta aldrig på Instagram!

För det var då satan i gatan vad alla är äppelkindade och käcka i gnistrande snö på någon snordyr skidresa alternativt härligt relaxande i solen på exotisk ort.

Själv vaknade jag så här klockan fem och kunde inte somna om. #nofilter #naturalbeauty



Efter en härlig pissnatt då min säng förvandlades till ett svettfyllt badkar och mitt nattlinne kändes som om jag haft på det i duschen.
You know the feeling!
Nej just det, för det flesta av er har inte förmånen att ha pmssvettningar i lyxkombo med medicinskt klimakterie. #becauseImworthit #youcantalwaysgetwhatyouwant

Men jag kan också vara irriterande för nu är det jag som drar på mig träningskläderna och drar till jobbet. Ser morgonhimlen över Malmö och beundrar en och annan vårknopp och förskrämd liten blomma.





söndag 19 februari 2017

Just idag är jag arg, just idag är jag sur, jag bärs framåt av deppiga vindar

Jag har ju för fan pms 95% av mitt liv. 
Eller så har jag inte pmds utan jag är bara deppig, sur och elak av naturen. 
Nedanstående är ungefär hur jag mår just nu.


Marie Tillman - nyanser av nonsens

Fast imorgon får jag ju gå till jobbet och då kan jag av oförklarliga / livsräddande skäl skärpa mig och dessutom distrahera vreden, deppigheten, paranoian, självhatet och hålla min elaka mun stängd. De få dagarna i månaden som jag mår bra så känns jobbet fantastiskt och resterande funderar jag över om jag gör tillräckligt, är tillräcklig, är för mycket, är på rätt plats, borde prestera mer, borde tagga ner....
och i helgen har jag skällt på alla i familjen. Föreslagit skilsmässa minst ett par gånger. För fy fan vad skönt det vore, då kunde jag sitta ensam i en madrasserad garderob och muttra och de kunde slippa min pissiga personlighet. Okej att jag är snäll, rolig och smart 5% av tiden den kan fan inte vara värt det!


Och fy för i helevete vad jag HATAR sociala media. Mina ¨förslag¨på insta¨ består enbart av kvinnor som är lyckliga över sin viktnedgång och träningsframgångar eller kvinnor som omfamnar sitt fett och sina socialt ansedda skavanker. Blir lika svintrött av båda fenomen.
 I ALLA lägen ska en kvinnas kropp bedömas och HON måste bli sams med den vare sig den är smal eller tjock eller polkagrisrandig. Framför allt måste alla vi KVINNOR ägna våra LIV åt att dissekera våra egna kroppar in i minsta detalj. Sociala medier fullkomligt svämmar över av kvinnor som pysslar med detta - jag själv inkluderad.





NÄÄÄÄR ska det ta slut? Ja, det är fint att Clara Henry och brudarna iförda porriga silver outfits sjunger en låt till alla unga tjejer för att stärka deras självkänsla. Men hjälper det? Vi ägnar ju ändå flertalet av dygnets vakna timmar på att på något sätt fundera över våra utseenden och vårt egenvärde baserat på dessa.

Alla dessa kroppar kompletteras med en sjuhelvetes massa tatueringar. Det är alltså mina intressen, fett, träning, kroppar och tatueringar.

Jag blev i och för sig glad av en bild på skolsköterskan i Skam. Fast jag orkar inte prata med någon idag och jag knaprar ju alltid piller. Och dessutom hur mycket jag än älskade Skam så är det där stödjande härliga, diversifierade, feministiska, självbejakande tjejgänget en jävla utopi. Men det är en helt annan text som jag nog aldrig kommer orka skriva för nu tänker jag lägga mig i ett hörn på golvet och sparka mig trött!


fredag 17 februari 2017

Fuck you, fuck you very, very much

Igår började hotellfrukosten med ett glatt "jaha och du äter kanske för två därunder"


Jag svarade trött "nej jag är bara rund"
Sen när hon fortsatte att ursäkta sig så sa jag. ¨Jag är van, jag har hört det konstant sen jag var 18. Och min devis är att om inte huvudet tittar ut så tycker jag man bör avstå från att fråga¨ Och sen toppade jag med "men jag har haft cancer och har som synes inga bröst och då syns magen onekligen mer"



Och sen går jag upp på rummet och alla gamla spöken vaknar till liv. Känner mig som en fet freak. Och trött på att ta åt mig och trött på att höra det.
Sen lyckas jag till och med i min pms paranoida missuppfatta en av mina bästisars tröst och få den till kritik. ¨Ah hon tycker också att jag är fet och borde göra något åt det¨ och så grinade jag ännu mer.
Och sen grinade jag över kroppen jag hade innan cancern, inte för att jag direkt älskade den då men jag hade i alla fall två bröst och något mindre ¨gravidmage¨

Och det är inget vidare och tokböla åtta minuter innan kursen ska fortsätta.
Men det är bara att Hollywood torka tårararna ( se alla gråtande kändisar hos Oprah som elegant viker servetten under sminket ) bita ihop och skärpa till sig.

Och jag blev gladare direkt när jag fick chansen att excella vidare. Excell har alltid varit mitt ¨PANIK exempel på att ¨JAG KAN FÖR FAN INTE VUXNA SAKER¨så jag kommer aldrig få ett riktigt vuxet jobb. Att jag haft typ 12 olika jobb sedan jag var 15 lyckas jag på något vis alltid ignorera under dessa ¨ack jag usla lilla mask-stunder¨¨

Men kolla in mitt diplom, om ni kan se det bakom min sken gravida mage förstås....













söndag 12 februari 2017

Mina 30 bästa bokrea-tips 2017

Om det inte vore för att jag redan äger nästan alla dessa eller har läst dem så hade jag varit oerhört sugen på denna kavalkad. Vill ni veta mer om någon av dem så bara fråga!